Och jag vill berätta för dig om Samuel. Samuel är ungdomspastor i en svensk småstad. Han gillar psalmer, gamla testamentet och volleyboll. Han var handledare åt mig och mitt team när jag under ett bibelskoleår gjorde praktik i hans församling. Fem veckor totalt. Jag mötte en man som i början verkade lite tråkig men som nu fått en betydligt större roll än tänkt. Åtminstone i mitt liv.

 

Fast vi är rätt olika som personer vann Samuel snart min respekt. En ledare som väljer att låta andra ta plats. Hur han tar det med ro att ungdomarna driver med hans gnälliga dialekt. Och så har vi hans blick. Speciellt när han undervisar ser jag i Samuels ögon att han verkligen brinner för det han pratar om. En sådan självklar passion kan jag själv bara drömma om att få.

 

Jag är inte rätt person att skriva minnesord om Samuel. De finns redan, skrivna av personer som hade honom som ledare, förebild och vän i åratal. Men under våren 2014 dog tre personer i min bekantskap, inom ett par veckor från varandra. Samuels död var den mest oväntade och ur världens perspektiv den mest tragiska. Han skulle fylla 30 i december.

 

Och jag funderar. Hur ska vi som människor hantera sådana här situationer? Vad kan vi göra när det som varken ska eller får hända, händer? Hur kan jag hedra minnet av en man jag kände i fem veckor? Kanske borde jag skickat mina kondoleanser till hans fru och lilla dotter. Eller åkt 20 mil till hans begravning.

 

Jag sände mina tankar, till alla de människor som Samuels liv berört djupare än mig. Men det jag minns starkast nu i efterhand var att jag kröp nära min pojkvän en kväll. Så nära som jag någonsin kunde komma. Och så viskade jag från djupet av mitt hjärta:
 – Jag älskar dig och jag är så glad att du lever.
För att vara helt ärlig tror jag inte vi kan göra mer än så.

      Kanske inte så förvånande när man gillar att skriva iochförsig. Men de senaste dagarna har jag ändå gått runt och Ida-filosoferat över det här med mina anteckningsböcker.

      Det är nämligen alltid så att när jag köper ett block så har jag någon typ av vision för det. Tillexempel att ”detta bock ska bara vara fyllt av böner/anteckningar om kyrkan” och så vidare. Och varje gång jag gör en sådan här vision tror jag ändå på något plan att det faktiskt ska bli så, så som jag tänkt. Det är lite som när man ger ett nyårslöfte, man tror verkligen att det ska gå och hur-svårt-kan-det-vara.

      Hursomhelst så är det sällan eller aldrig som mina stackars block blir använda enbart för sitt syfte.

      Oftast börjar det med att jag skriver något viktigt eller kladdar på sista sidan i blocket bara för att det fanns till hands just då. Men min tanke är fortfarande att jag bara eller huvudsakligen ska använda blocket till dess ursprungliga mål, det är ju därför jag skriver det där andra på sista sidan, i slutet, så det inte ska blandas ihop med det ”riktiga” innehållet.

      Det hela brukar tillslut nå punkten där jag skrivit fler sidor med saker bakifrån i blocket än vad jag skrivit framifrån med det rätta innehållet och någonstans där brukar jag ge upp. Jag förlikar mig vid tanke att detta kommer att bli ännu en av mina anteckningsblock med blandat innehåll. Jag fyller i mitt block med allt möjligt både framifrån och bakifrån och tillslut lämnas några tomma blad någonstans mitt i alltihop och när de blir för svåra att hitta är det dags för ett nytt block.

      För att vara ärlig älskar jag dess block. Hur irriterad jag än är på mig själv för att jag gjort dem så så finns det få saker som frambringar så många minnen som att bläddra i ett gammalt block. Vardagen. Livet. Det strömmar ifrån dessa blad. De andas och berättar.

      Nå, den filosofiska biten av det hela då? jo jag tänker mig dessa anteckningsblock som en symbol för våra liv. Vi har ofta en tanke och vision med det vi gör, när vi börjar ett projekt i våra liv. Om vi inte trodde det alls var möjligt skulle vi väl aldrig påbörja några projekt tänker jag.  Men precis som med blocken så blir det aldrig riktigt som vi tänkt oss. Det krånglar till sig, blir mer invecklat och vi blir irriterade och besvikna på oss själva för att ”det aldrig blir som det ska vara”. Vi undrar vad som gick fel.

      Vi är ganska bra på att komma ihåg den där känslan av otillräcklighet. Det jag däremot tror att vi ofta glömmer är att se tillbaka på våra anteckningsblocksliv och minnas, skratta och undra ”vad tusan höll jag på med där?”. Vi går miste om att uppskatta livet för vad det är. Livet är inte våra ständiga lyckade projekt, vi är inga maskiner som bara gör och gör. Livet är smileysar i hörnen, de avrivna bladen, inhandlingslistorna, suddsmutsiga raderna. Men det är också våra anteckningar, eftersträvningar, drömmar och mål.

      Vi får bara inte glömma bort att bläddra tillbaka ibland.

 

 

 

Onsdag 13 februari 2013

      Femton stycken bollar placeras in i en plasttriangel, de passar perfekt. Ingen är den andra lik. Alla ar de varsitt nummer och varsin färg, halvfärgad eller helfärgad. Tillsammans fyller de alla plasttriangeln, de hör ihop. Det finns inte minsta tillstymmelse till plats kvar för en enda boll till. de rör sig i harmoni, rullar i takt om man rör deras ram parallellt med det gröna biljardbordet. Alla bollar får plats, alla har ett nummer och en färg. Alla. Utom en.

      Det finns nämligen sexton bollar när man spelar biljard. Det är lätt att glömma bort den sextonde bollen. Han får inte plats i ramen, han har inget nummer och är vit, färglös. När de andra bollarna passas in i triangeln får den snällt ligga utanför, helt ensam på ett tillsynes oändligt stort och grönt bord. Jag ska berätta en sak för dig. Jag är den sextonde biljardbollen. Den vita bollen som saknar plats. Färglös, tråkig och helt ensam på ett öppet fält. Ibland hade jag önskat att den där triangeln istället hade varit en kvadrat så att också jag hade fått plats. Men nu är det inte så, och det suger. Eller?

      Man lär känna den plats man är på och på ett sätt började jag förlika mig vid tanken på att vara ensam och oanvändbar på ett stort grönt fält.

      Så träffade jag en dag en man och han öppnade mina ögon. För det första så påpekade han att jag, liksom de andra bollarna, är unik. Ingen av oss ser ut som någon annan. Han sa att liksom de andra bollarnas plats är att vara i triangeln så är min plats att vara utanför den. Att jag inte har något nummer eller färg spelar ingen roll. För jag är lika stor som de andra bollarna och min del i spelet är lika viktig som någon av de andras. Utan mig skulle det inte bli något spel. Och mannen placerade mig en bit bort ifrån bollarna i plasttriangeln. Han lyfte på deras form och där låg de nu, tätt tryckta intill varandra, smått chockade av att deras skydd nu var borta. Mannen tog upp en kö (du vet, en sån där pinne som man spelar med) och tog in siktet på mig. där låg jag, ensam på det öppna fältet, ansikte mot ansikte med den främsta bollen. Mannen sköt och jag rusade iväg rakt in i högen med bollar som förskräckt spred sig åt alla håll. Glatt fortsatte spelet och jag fick jaga efter de andra och stöta och stötta dem i ett hejdlöst roligt spel.

      Har du spelat biljard någon gång?

      Man använder sexton bollar. Femton placeras tillsammans i en triangel och den sextonde placeras en bit bort från de andra. Alla bollar ser olika ut, men alla är lika stora. Jag ska berätta en sak för dig. Jag älskar att vara den vita bollen som får flyga fram på det gröna fältet och spränga de andra. Det är ju det jag är gjord för och där jag ska vara. Och viktigast av allt. Det är inte jag som håller i kön.

 

Fredag 8 juni 2012, Sweden Rock

Det finns en bakgrundshistoria till varför jag nu sitter här och skriver detta. Men för att få med det viktigaste så hoppar jag över att skriva ner denna. Jag vill i stället börja med att säga dessa ord: Att vara kristen är så självklart för mig, något som jag på ett sätt knappt tänker på vad det innebär. Och på ett annat sätt är det allt som jag tänker på. Här är min version av "Varför jag är kristen".

 

Vad Gud har gjort

Den första anledningen är att jag vet vad Gud har gjort i mitt liv. Jag vet vad Han har befriat mig från, vad Han har gett mig och hur Han har räddat mig från min egen undergång. Hela min uppväxt fram tills jag var 18 år har jag haft en levande tro på Jesus, men under sista tiden av gymnasiet kastade jag Gud i soptunnan. Det var under denna period som jag hamnade snett på väldigt många sätt. Jag svor på att aldrig gå tillbaka igen, men Gud hade andra planer. Hösten 2011 kallade Han mig till sig, och jag kunde inget annat än att ge efter. Jag har förlorat många saker i och med min omvändelse, men jag har fått så mycket mer tillbaka från Gud. Det som jag kan tänkas gå miste om, väger lätt i jämförelse mot det jag fått i stället. Att vara kristen innebär inte att livet är lätt, utan det handlar om det jag fått från Gud och vad jag gör med det.

 

Guds kärlek

Bara hos Jesus finns den kärlek som varar för alltid. Tack vare Bibeln, där evangeliet och Guds löften finns nedskrivna, vet jag att Han älskar mig med en kärlek som är större än jag någonsin kommer att förstå. Han vill mitt bästa, och Han kommer aldrig vilja något annat. Han har bara goda tankar för mig. Tack vare Jesus vet jag att jag har ett värde som överskrider alla pengar, alla diamanter och allt annat som kan anses vara av värde i den här världen. Om jag någon gång lyckades förstå en endaste liten bit av denna sanning som finns för mig och dig, skulle det räcka för att vara lycklig livet ut. Varför skulle jag vända mig bort från denna kärlek? Varför skulle jag inte välja den? Var skulle jag annars gå?

 

Det bästa av mig själv

Bara hos Gud har jag potential att bli det bästa av mig själv. Mina goda egenskaper överskuggas allt för ofta av min oförmåga att leva ett liv i ren godhet. Det handlar om att inse att i mig själv kommer jag förr eller senare att gå förlorad. Människan, mig själv inkluderad, är dömd att misslyckas. ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag” (Romarbrevet 7:15). Jag gör misstag hela tiden, men hos Jesus finns förlåtelse, upprättelse och ett helt lager av andra chanser som aldrig tar slut. Han har lovat att hjälpa mig oavsett vad jag går igenom, och jag vill tro och väljer att tro på det.

 

Guds löften

Hela Bibeln är full av löften till dig och mig. Alla dessa löften ger mig hopp för framtiden. Oavsett vilken skit jag kan tänkas gå igenom, vet jag att Gud har lovat att det kommer bli bra. Ljuset i tunneln är inte bara en metafor. Tack vare Jesus vet jag att det kommer. Han har lovat det!

 

Gemenskap

Aldrig har jag mött en sådan gemenskap lik den som man får när Jesus är med. När jag är med mina kristna vänner känner jag mig hemma på ett sätt som är väldigt sällsynt, men som jag är så otroligt tacksam för att jag får uppleva igen och igen.

 

Kort sagt, som en avslutning på detta inlägg, är jag kristen för att det ger mitt liv mening och betydelse. Det kan låta klyschigt, och som någonting som vilken religion som helst skulle kunna ge. Men ingen annan religions gud har gjort det som Jesus har gjort. Han har, helt och hållet utifrån sin kärlek till dig och mig, offrat sig själv för att vi inte ska gå förlorade (Johannesevangeliet 3:16). Han har tagit mig på allvar, och har så otroligt mycket mer att ge mig som jag inte för något i världen vill gå miste om. Jag har inget val. Jesus är min Kung. Min Herre. Mitt liv.

 

---

Skrivet av en vän till mig :) / Ida

Detta har då en vän till mig skrivit som sitt svar på frågan Varför är du kristen?

---

 

Till vem skulle jag gå?

 

En kort beskrivning av varför jag är kristen

 

Frågan är lika enkel som rak. Svaret blir ofta lika långt som komplicerat.

 

”Varför är du kristen?”

 

För mig är det närmaste svaret det Petrus, en av Jesu efterföljare en gång sade. Det var efter att Jesus hållit ett tal som gjort många frustrerade och upprörda. Många som hittills hade följt Jesus övergav honom. Då vänder sig Jesus till sina tolv närmaste efterföljare och säger ”Inte vill väl också ni gå bort?”

 

Där kommer Petrus svar.

 

”Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds helige” (Evangeliet enligt Johannes, kapitel 6 vers 67-69)

 

Kort och gott. Till vem annars skulle jag gå? Det finns inget annat som håller. Genom kriser, motgångar, misslyckanden, håller Jesus. Varken familj, vänner eller materiella tillgångar kan hålla lika bra som han.

 

Petrus fortsättning: ”Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds helige” talar också om en sak som är viktig för mig och som jag, liksom Petrus, fått inse: Jesus är den som ger ett liv som varar för alltid, trots att jag en gång dör, mänskligt sett. Han är det som består när allt annat skiftar. Och här kan jag bara stämma in med Petrus: jag tror och förstår att Jesus är Guds helige, dvs. den som Gud har avskilt, utvalt att vara vägen till Gud själv, vår enda räddning i en värld fylld av mörker.

 

Till vem skulle jag gå?

 

Till vem går du?

      För ett par veckor sedan läste jag en status på facebook som fick mig att fundera lite. Hen skrev den ganska enkla frågan ’varför är du kristen?’. Denna enkla fråga har kanske inte alltid har ett så pass enkelt och rakt svar som man skulle kunna önska. Samtidigt som jag mycket väl kan svara på den frågan med en enda mening så lämnar det kanske fler frågor än svar till övers. Men jag har funderat på denna fråga ett tag nu och ska nu försöka ge mig på ett mer utförligt svar. Jag kommer inte täcka in allt för då skulle det ta en livstid att förklara något som inte kan förklaras utan som måste upplevas. För det enkla svaret på frågan är: för att jag vill.

Det Jesus-formade hålet.

      Jag börjar med den anledning som från början fick mig intresserad av att lära känna denne Jesus. När jag var ungefär 13 år började jag känna mig väldigt ensam och jag kunde själv inte förstå varför. Jag hade många vänner, hade massor av fritidsaktiviteter och en högst närvarande familj som älskade mig. Men trots allt detta så växte en känsla av enorm ensamhet fram i mig, en sådan ensamhet som värker i själen så mycket att man nästan får fysiskt ont. Det är svårt att förklara den känslan. En tomhet som vägrade fyllas. Förvirrad och med känslan av ensamhet som en ständig följeslagare åkte jag den sommaren motvilligt iväg på ett läger som kallas för Chili. Jag som egentligen älskar läger hade varit på säkert 10 kristna barn- och scoutläger redan innan dess men detta var ett tonårsläger och jag förstod nog inte själv förens jag kom dit att detta var liksom mer på riktigt. Här pratade man om Gud på ett helt annat sätt än på barnlägrena.

      En dag på detta läger var det en profet där. Han var helt ofantligt tråkig att lyssna på men sa så sjukt bra saker minns jag. (En profet är en person som får höra sanningar från Gud om människor eller situationer.) Under sitt undervisningspass fick han tilltal från Gud till flera personer och jag kände verkligen på mig att han skulle säga något till just mig, att det var precis vad jag behövde just där och då. Ett meddelande från Gud till Ida.

      Det fick jag inte, inte just där och då. Och jag var ganska besviken.

      Mina vänner på det här lägret stannade alltid länge på kvällsmötena och fastän jag själv inte ville vara kvar eftersom jag inte trodde på Gud så såg jag ingen poäng i att gå därifrån själv. Samma sak denna kväll då profeten hade hand om andakten. Men det var en helt annan stämning denna kväll, jag var på något sätt mer gripen än vanligt. I slutet av andakten, mellan lovsångerna, kom denna profet upp på scen igen och sa ett par ord som jag aldrig kommer glömma så länge jag lever.

      ”Det är någon här inne, som länge har känt sig väldigt ensam och Gud vill att du ska veta att det är du inte.”

      Jag visste på en gång att detta var till mig och det var även ett konkret bevis på att Gud faktiskt finns. Jag hade nämligen inte berättat för någon om den känslan som jag hade, inte en enda. Jag grät av lättnad och glädje den kvällen och kyrkan där vi var, var full av en stark gudsnärvaro.

      Sen den dagen har livet gått både upp och ner för mig, som för alla andra, men jag har ALDRIG någonsin känt mig så ofattbart ensam som jag gjorde perioden innan den här kvällen. På något sätt flyttade Gud in i mitt hjärta redan då fastän det skulle dröja ett och ett halvt år innan jag själv valde att följa Jesus och bli kristen.

      Jag tror att alla människor är skapade av Gud och skapade till och för gemenskap med denna Gud. Men genom syndafallet blev vi skilda ifrån Gud och det skapades liksom en Gud-format hål inom alla, eftersom han saknades där. Vi kan försöka fylla det här hålet med pengar, familj, jobb, droger eller vad som helst men inte förrän vi tar emot Jesus i våra liv blir vi hela, så som vi skapades att vara.

 

En chans att komma ur det här livet levande

      En annan anledning till att tro på Gud och att följa Jesus är löftet om evigt liv. Att helt enkelt ta sig ut från det här livet levande. Helvetet är en verklig plats, men det är även Guds rike. Jag tror att ingen av dessa platser är en rent fysisk plats utan de ligger nog mer på det andliga planet men det gör dem inte mindre verkliga för det. Och jag tror att man hamnar på en av de här platserna när man dör. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud (Rom 3:23), det vill säga att egentligen förtjänar vi alla att komma till helvetet där vi dör. Men Gud genom har genom Jesus gjort det möjligt för oss att komma till honom då Jesus tog på sig straffet för de saker som vi har gjort fel.

      - Ty så älskade Gud världen att han av den sin ende son för att den som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

      - Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

      - Den som med sin mun bekänner att Jesus är Herre och med ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall bli räddad. (Rom 10:9-10)

      - Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)

      Det eviga livet är ett liv i Guds närvaro, så som tanken var från början när vi skapades och jag tror helvetet är dess motsats, en plats helt utan Guds närvaro- således det värsta stället vi kan hamna på.

      Att tro på Jesus gör inte bara att vi kommer hamna i Guds rike när vi dör här på jorden, utan vi får även en försmak på hur det kommer vara redan nu. I våra församlingar och i oss själva finna den helige anden som vi har fått som hjälp i väntan på att Jesus ska komma tillbaka. Jesus säger själv att ”Guds rike är inom er” (Luk 17:21) vi har fått en försmak redan här och nu på hur det kommer bli sen.

      Tankar på vad som händer efter döden har här fått ett svar för mig, jag kommer inte dö, jag kommer leva för evigt med Jesus.

Guds kärlek

      - Ty så älskade Gud världen att han av den sin ende son för att den som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

      Egentligen har jag nog aldrig (i alla fall inte sen jag var 13 och var på det där lägret) tvekat på att Gud faktiskt existerar. Sen vad denne Gud vill ha med mig att göra har varit en klurigare fråga. I kyrkan hör man om och om igen att ”Gud älskar dig” och ”Jesus älskar dig”.

      Även om jag förstår innebörden av dessa ord rent intellektuellt och även tror att det är så, så har det inte alltid känts så. Jag har och har haft problem med dålig självkänsla, jag har gått runt med känslan av att jag inte duger så pass länge att det tog mig ett bra tag att inse att det inte är så det ska vara.

      Förra läsåret gick jag på en bibelskola i de småländska skogarna och i den klassen upplevde jag en gemenskap som jag verkligen behövde. Människor som accepterade mig för att jag är jag, som bad för mig som ställde upp utan att jag behövde fråga, som helt enkelt visade mig kärlek. De var långt ifrån perfekta, men så är även jag och med Guds hjälp så byggde vi upp varandra under det här året.

      En annan sak med det här året var att jag läste igenom gamla testamentet och upptäckte att Guds kärlek var stänkt på varje sida. Hans omsorg om sitt folk, Hans kärlek, Hans glädje och Hans längtan efter gemenskap med sina högt älskade barn. Jag började inse att det här faktiskt har med mig att göra. Att även om jag har svårt att älska mig själv så älskar Gud mig lika mycket ändå. Och våra lärare sa till oss om och om igen, att ”Det finns inget du eller någon annan kan göra som kan få Gud att älska dig mer, och inget som kan få honom att älska dig mindre”. Repetition kanske är kunskapens moder trots allt för det började sjunka in, kanske var det blandningen av teori och praktik som gjorde det jag vet inte.  

      Gud har en plan med mitt liv, en plan med ditt liv, du är en del av pusslet som inte blir som det var tänkt om din bit saknas. Och han älskar mig. Mer än vad jag någonsin kan förstå.

         -  Ty jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig. (Jes 41:13)

        -   Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand… Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem grytt. (Ps 139:3-5, 16)

      - Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.. (Sef 3:17)

      - Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar…(Ps 23:2-3)

 

      Äkta kärlek kan inte tvingas fram, det måste vara vårt val att komma till Gud, genom Jesus. Bara vi är villiga att låta oss älskas av honom så fixar Gud resten.

---

    Det finns mycket mer jag skulle kunna säga i den här frågan och mycket mindre också men det får räcka så här just nu. Förhoppningsvis kommer detta bli en följetong där jag publicerar andras texter som svarar på samma fråga. För svaret är väldigt personligt även om Jesus är den samme. Så varför är jag Kristen? Jo, för att jag vill.

Denna text är publicerad i min församlings tidning, Codex, under rubriken andrum, vilken kom ut igår.

---

                                     

     Livet är en resa, och många vet inte ens vart de är på väg. Många verkar leva med uppfattningen att livet här på jorden är målet med tillvaron. De lever för att leva. Här och nu, det finns ingen morgondag.

      Men som kristna ser vi livsresan på ett annat vis. Vi vet att det livet vi lever här är mellanmålet, inte målet. Vi lyfter blicken och ser lite längre, in i evigheten. Vi vet att resan här bara är en parantes i vår livshistoria, om än en mycket viktig parantes.

     Att vara en efterföljare handlar om att följa efter. För att följa efter någon kan man inte stå still, irriterande och fantastiskt nog. Jag tycker det är väldigt talande att de första kristna just kallades för Vägen, de var på väg någonstans och de gick. De följde den helige anden, som visar på vägen, det vill säga Jesus, som är vägen. De var sanna efterföljare.

     I begynnelsen skapade Gud. Ibland har jag frågat mig vad Gud själv gjorde på den sjunde dagen, hans vilodag. Sa han upp sig från jobbet som Gud för en dag och gjorde absolut ingenting? Nej, han upprätthöll ju fortfarande hela skapelsen i sin hand den där sjunde dagen. Han var, och är, fortfarande Gud. Den sjunde dagen skapade Gud vilan, och allt levande behöver vila.

     De flesta har nog, liksom jag, suttit i en bil flera timmar för att åka någonstans med familjen eller vänner. En längre bilresa kräver pauser och det är då man stannar på en rastplats. På rastplatsen kan man och får man vila, miljöombyte, nytt fokus, ny kraft, fika, och inte helt sällan medföljer även en vacker utsikt och ett trevligt sällskap. Även om rasten inte är poängen eller målet med resan så ger den tillvaron en ny glädje och nya minnen.

     Om ni även har åkt en längre biltur själv någon gång så har ni nog även kommit till insikt att den där stunden på rastplatsen, vilken man fortfarande behöver, inte alls är lika rolig och givande utan sällskap, oavsett hur gott fika man har med sig.

     Den sjunde dagens princip är livsresans rastplats. Principen som innebär variation, ett avbrott i tillvaron en möjlighet att samla kraft från Gud och umgås med dem man älskar. Allt levande behöver vila och att vila innebär inte att göra ingenting. Du är fortfarande en efterföljare och du är fortfarande på väg även om du är en på en rastplats. Och det är okej att vara där.

     Så kom ihåg: mellanmålet är viktigt även om det inte är själva målet och resan, med rastplatser och allt, är roligare om man tar den tillsammans med någon.

-     Hörde du det där?

      Vännen gav henne en oförstående blick.

      - Vadå?

      - Ljudet, svarade hon.

      - Ljudet av hur mitt liv rasar samman.

      - Jag trodde det bara var en hög galgar som rasade i golvet, sa vännen förstrött och fortsatte sitt omsorgfulla packande av flyttkartongen.

      - Du kanske inte lyssnade tillräckligt, muttrade hon.

      Ofrivilligt böjde hon sig ner och började samla ihop galgarna som några sekunder tidigare hade bestämt sig för att kasta sig ner i hennes flyttkaos. Bara den sjuhundratrettiofemte saken som gått fel just idag.

      De fortsatte packa ner saker under tystnad. Hon la vad hon än kom åt i kartongerna och stängde dem med mängder av tejp när de var fyllda.  Vännen gav henne några ogillande blickar för hennes slarvighet och även några kommentarer, till hälften skämt till hälften allvar, om saken i fråga. Deras vänskap tålde det. På samma sätt som de kunde fortsätta packa med bara några enstaka ordutbyten här och där den kommande timmen. Ingen av dem kände sig obekväm, de kände varandra väl. Eller det var i alla fall vad de båda trodde.

      Medan de tog en fikapaus sa hon plötsligt mitt ut i tystnaden:

      - Men du förstår inte!

      - Verkligen inte, eftersom jag inte vet vad det är du pratar om, svarade vännen med sin vanliga ironiska saklighet.

      - Kom ihåg när vi pratade om att alla inte tänker på precis samma sätt som du? So fill me in, så jag får veta vad det är jag inte förstår.

      Själv var hon så inne i sin egen tankebana att hon inte ens ides ge vännen den vanliga ondskefulla blicken för dennes näsvishet. Istället funderade hon på hur hon skulle börja det hon ville ha sagt. Att sätta ord på sina tankar är alltid lite missvisande och oftast till besvikelse, men ibland kan man få nya insikter när man säger vad man tänker högt.

      - Jo men se dig omkring, sa hon. Den här lägenheten skulle lika gärna kunna vara mitt inre.

      Vännen började se var detta samtal skulle kunna hamna.

      - Kaos? föreslog denne.

      - Precis! sa hon entusiastiskt.

      - Jag vet inte vart jag ska. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag gör med mitt liv. Jag vet ingenting. Och jag har en känsla av att allt går åt skogen dessutom. Du hörde ju själv förut.

      - Du menar galgarna?...

      - Ja. 

Kände för några minuter sedan att det allt var ett tag sedan jag var inne på blocket. Min grundtanke var att se hur många desperata studenter som numera söker lägenheter i Örebro men väl framme så kom jag på en annan idé. Vad händer om man söker på ”Jesus” på blocket?

Jag var helt enkelt tvungen att kolla.

Säljas, uthyres, köpes och bytes i Hela Sverige. Sökord: Jesus.

 

I Topp tio så bestod sju annonser av biljetter till Jesus Christ Superstar. Två annonser var studentlitteratur (typ religion A om jag förstod det hela rätt) och en, på plats nummer åtta av de tio senaste, var gamla skolplancher med Jesus på. Jag var ändå tvungen att dra på munnen när jag läste beskrivningen:

 

1 st Jesu Död fint skick 70 hög 90 bred 800:-
1 st Jesus vid 12 år ålder i templet, lite skadad, 350:-, 70 hög x90 bred

 

Men inget märkligt med det egentligen, man förstår ju vad säljaren menar.

 

I övrigt fortsatte sökningen i mestadels samma stuk. Ikon-tavlor, studentlitteratur och Operett biljetter. Längre ner hittade jag även en fiol, en klänning och en kattunge. Men vad som fick de annonserna att hamna där får du själv kolla upp.

En sak är i alla fall säker: Jesus dyker upp lite var stans i vår värld, vare sig vi vill det eller inte.

Där tiden fortfarande står stilla. Visst låter det ganska poetiskt? Låter det som ett ställe du skulle vilja besöka?

Nu när vi lever i framtiden verkar vi vilja åka tillbaka till dåtiden. När framtidsoptimismen har slagit i botten återstår för oss moderna västerlänningar endast en illusion av att ”det var bättre förr”, en utopi som vi inte kan nå. För människor drömmer och önskar att livet var annorlunda. Det är det som får oss att utvecklas. Vi vet att vi har gått miste om något men vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Så dagens exotiska resmål är de hörn av världen som ingen ännu har sett, en ostörd by, ett annat liv på samma jord. Det oupptäckta lockar oss, eftersom det upptäckta uttråkar oss och skapar oss problem.

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med vårt gamla sätt att tänka.”
-A. Einstein

“The only thing constant is change.”
-Heraclitus