Tio Guds bud- De två sista buden
Jag har i detta arbete valt att av praktiska skäl slå ihop de två sista buden. De var från början ett och samma bud och de hanterar samma område av vårt liv och liksom sammanfattar de andra buden i sig.
Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
De åtta första buden handlar alla om saker vi rent praktiskt ska göra. Vi ska inte döda, stjäla, ljuga, vara otrogna eller lyfta upp Guds person till tomhet. Vi ska hedra våra föräldrar, låta Gud vara vår ende Gud och vila en dag i veckan. Alla är saker vi rent praktiskt kan göra. De två sista buden handlar om en egenskap. Ordet begär är ett substantiv och inte ett verb, till skillnad från de andra budorden. Allt jag gör grundar sig i mina tankar och Jesus flyttar gång på annan synden till tanken istället för handlingen och pekar på att våra tankar är det som påverkar hur vi handlar. De sista två budorden säger att jag inte ska ha begär till det som är någon annans, det som inte är menat att jag ska ha. Jag ska alltså inte vara avundsjuk eller missunnsam på mina medmänniskor och handla efter mitt begär. Resultatet om jag handlar efter begäret kan sluta i såväl stöld som otrohet, eller någon annan handling som bryter mot något av de andra buden. Mycket av hur jag upplever livet beror på min inställning till saker som händer runtomkring mig. Det är skillnad på att längta och begära. Ett begär efter saker jag inte ska ha leder till bitterhet i mitt liv, min inställning förstör för mig själv. Längtan är att söka något som är bortom mig själv, att se framemot något som ska komma, en känsla som inger mig med hopp. Min motsats till de sista buden, att inte ha begär, är att istället vara tacksam och glad över det jag har. Jag kan välja att lägga mitt fokus på det jag har eller på det jag inte har och tacka Gud för det han har gett mig.
