Filosof-Ida

Godkväll mina kära läsare (ja, jag inbillar mig att någon kommer att läsa detta, och om ingen gör det så har juh ändå ingen sett det och då spelar det ingen roll- eller hur?)

Vi börjar med ett konstaterande av nuvarande situation.

Humör: Fridfull

Känsla: Trött

Status: På-väg-att-somna

Stämning: Efter-Filosofisk

Kvällens insikt: Ingen har läst min blogg på över en månad ^^

Får se hur filosofiskt detta inlägg vill och orkar bli, det kan juh variera lite när det gäller mig. Har varit ute och gått mer än vanligt de senaste dagarna och haft mycket att tänka på vilket ledde till att jag ikväll var hel trött. Verkligen kaput i huvudet, borta, finito. Okej kanske riktigt så illa var det men nästan iaf. Kände mig omotiverad till det mesta och hade samtidigt en del saker som skulle må bäst av att bli fixade.

'

Det finns miljontals olika sätt på hur en rubikskub kan se ut, när den är blandad. Ändå så kan en sådan kub, på 3*3*3 bitar, alltid lösas på maximalt 23 drag. Är det inte fantastiskt?

Jag tycker att bilden av en blandad rubikskub är vacker. Ett strukturerat kaos som för den oinvigde är ett olösligt mysterium men för den som vet hemligheten, är den full av möjligheter och utmaningar.

Jag tror nog att alla människor är lite som en blandad rubikskub. Ingen har alla bitar på plats, alla har olika sidor i sina liv. Vissa bitar är nöttta, andra håller på att tappa färgen, lossna, hamna rätt. Samtidigt har vi, precis som kuben, en viss grund. En viss stadgar som vi inte kommer ifrån. I kuben är det en stomme av sex stycken mittstenar som aldrig förändras i sitt förhållande gentemot varandra. I en människa kan det vara olika egenskaper, gener och moraliska ståndpunkter som är nästan omöjliga att rubba på (och om man gör det så raseras nästan hela människan). Det är genom att förstå detta som vi kan börja lösa denna mystiska kub och genom att förstå detta som vi kan börja förstå varandras blandade kuber.

Alla vill vara en hel kub, en oblandad kub. Det är ändå målet med vår existens, eller?

Jag tror inte att en rubikskub finns till för att vara hel, utan för att vara blandad och blandas. Den har sin charm i att den har ett originalläge som i sig är snyggt och strukturerat men om man bara skulle låta den vara så, vad gjorde den då för nytta? Hur kul skulle den vara på en skala om den inte ens behövdes lösas, som en sån där kub med samma färg på alla sidor.

Om man lyckas lösa en färg i kuben tänker man ofta,"Ja, nu tar vi nästa färg" och sen kör man på utan att tänka på att den sidan man hade löst ska fortsätta vara fin för att hela kuben ska kunna lösas. Och kanske vi ibland ändå lyckas räta till och lösa en sida av våra liv, men för att inte förstöra den måste vi alltid ta hänsyn till den och komma tillbaka till den för att tillslut kuna bli hel.

Trasiga människor är som en riktigt väl blandad rubikskub. Många sidor, många vackra färger, och med en stor potential till att bli hel. Men om man inte känner till systemet så blir det en omöjlig uppgift hur mycket man än försöker själv, som trasig människa och som medmänniska. Och även om man kommer en bit på vägen så blir lösningen ändå inte helt klar och det är så lätt att göra ett enda fel som raserar alltihop och man får börja om igen.

Du som en rubikskub och Jag som en rubikskub kan aldrig helt lösa varandra. För det behövs någon mer, något som är större än oss och som kan systemet och förstår strukturen. Människor i allmänhet vänder sig till flera olika saker för att bli hela och hitta någon som kan systemet. Själv vänder jag mig till min skapare. Det är ändå han som gjort mig, som vet hur jag ska vara och vet att blanda rätt mig på ett sätt som blir så skonsamt som möjligt. Han kan systemet, han gör inga misstag och viktigast av allt- han älskar den blandade kuben.

Kanske blev lite djupt ändå? Ooops. Godnatt

ps. kom ihåg att även den mest blandade kub alltid har en lösning.ds