Krönika: Vi kan inte göra mer än så
Och jag vill berätta för dig om Samuel. Samuel är ungdomspastor i en svensk småstad. Han gillar psalmer, gamla testamentet och volleyboll. Han var handledare åt mig och mitt team när jag under ett bibelskoleår gjorde praktik i hans församling. Fem veckor totalt. Jag mötte en man som i början verkade lite tråkig men som nu fått en betydligt större roll än tänkt. Åtminstone i mitt liv.
Fast vi är rätt olika som personer vann Samuel snart min respekt. En ledare som väljer att låta andra ta plats. Hur han tar det med ro att ungdomarna driver med hans gnälliga dialekt. Och så har vi hans blick. Speciellt när han undervisar ser jag i Samuels ögon att han verkligen brinner för det han pratar om. En sådan självklar passion kan jag själv bara drömma om att få.
Jag är inte rätt person att skriva minnesord om Samuel. De finns redan, skrivna av personer som hade honom som ledare, förebild och vän i åratal. Men under våren 2014 dog tre personer i min bekantskap, inom ett par veckor från varandra. Samuels död var den mest oväntade och ur världens perspektiv den mest tragiska. Han skulle fylla 30 i december.
Och jag funderar. Hur ska vi som människor hantera sådana här situationer? Vad kan vi göra när det som varken ska eller får hända, händer? Hur kan jag hedra minnet av en man jag kände i fem veckor? Kanske borde jag skickat mina kondoleanser till hans fru och lilla dotter. Eller åkt 20 mil till hans begravning.
Jag sände mina tankar, till alla de människor som Samuels liv berört djupare än mig. Men det jag minns starkast nu i efterhand var att jag kröp nära min pojkvän en kväll. Så nära som jag någonsin kunde komma. Och så viskade jag från djupet av mitt hjärta:
– Jag älskar dig och jag är så glad att du lever.
För att vara helt ärlig tror jag inte vi kan göra mer än så.
En tredje generationens invandrare
Det börjar som vilken konversation som helst. Jag frågar vilken frisör som klippte honom. Han säger att hon var i femtioårsåldern och hade utländsk bakgrund. Jag undrar hur han kunde veta det, talade hon med brytning kanske? Nej, hon hade mörkare hy. En sanning som jag sällan själv tänker på slår mig och jag påpekar det för min vän. Jag har också utländsk bakgrund. Även om han vet det så verkar inte han heller ha reflekterat över det.
För let’s face it. Jag är 160 cm, har blåa ögon, är naturligt blond och min hy är ungefär så ljus som den någonsin kan bli hos någon människa. Jag är född i Sverige, min mamma är född i Sverige och varken hon eller jag talar ett andra språk. Vi har båda haft höga betyg i skolan och har studerat på högskolenivå. Är det kanske det som gör oss till svenskar? Svenssons? Det som gör det så lätt att inte tänka på att morfar 1943 faktiskt flydde från Estland till Sverige i en eka med 20 andra personer? Nej jag tror inte det.
Det är lätt att inte tänka på, för att ingen ifrågasätter det. Jag har en vän som i en personpresentation sa att när folk frågar var hon kommer ifrån så svarar hon Trollhättan. En annan vän har sagt att när hon svarar att hon kommer från Falköping så säger folk ”Ja men, du vet vad jag menar”. Den ena vännen har asiatiskt utseende, den andra indiskt. Bara för att de här två vännerna inte passar in i normen av det som klassas som svenskt utseende så ifrågasätts deras bakgrund fastän de båda är uppvuxna i Sverige och är en del av det svenska samhället. Och för dem är det lika självklart som för mig att vi är svenskar. Att vi är från Trollhättan, Falköping och Örebro istället för Japan, Indien och Estland.
Om Sverige 1943 inte hade tagit emot den femtonårige killen som kom i en eka utan hade bett honom vända tillbaka och istället lovat att de ska försöka hjälpa honom på hemmaplan där han skulleblivit ofrivillig soldat i ett världskrig, så hade jag nog inte funnits idag. Det kanske är något jag sällan tänker på men som är väl värt att reflektera över. Jag är en tredjegenerationens invandrare oavsett om den bredvid mig på gatan ser det eller inte.
Anteckningsblocket
Kanske inte så förvånande när man gillar att skriva iochförsig. Men de senaste dagarna har jag ändå gått runt och Ida-filosoferat över det här med mina anteckningsböcker.
Det är nämligen alltid så att när jag köper ett block så har jag någon typ av vision för det. Tillexempel att ”detta bock ska bara vara fyllt av böner/anteckningar om kyrkan” och så vidare. Och varje gång jag gör en sådan här vision tror jag ändå på något plan att det faktiskt ska bli så, så som jag tänkt. Det är lite som när man ger ett nyårslöfte, man tror verkligen att det ska gå och hur-svårt-kan-det-vara.
Hursomhelst så är det sällan eller aldrig som mina stackars block blir använda enbart för sitt syfte.
Oftast börjar det med att jag skriver något viktigt eller kladdar på sista sidan i blocket bara för att det fanns till hands just då. Men min tanke är fortfarande att jag bara eller huvudsakligen ska använda blocket till dess ursprungliga mål, det är ju därför jag skriver det där andra på sista sidan, i slutet, så det inte ska blandas ihop med det ”riktiga” innehållet.
Det hela brukar tillslut nå punkten där jag skrivit fler sidor med saker bakifrån i blocket än vad jag skrivit framifrån med det rätta innehållet och någonstans där brukar jag ge upp. Jag förlikar mig vid tanke att detta kommer att bli ännu en av mina anteckningsblock med blandat innehåll. Jag fyller i mitt block med allt möjligt både framifrån och bakifrån och tillslut lämnas några tomma blad någonstans mitt i alltihop och när de blir för svåra att hitta är det dags för ett nytt block.
För att vara ärlig älskar jag dess block. Hur irriterad jag än är på mig själv för att jag gjort dem så så finns det få saker som frambringar så många minnen som att bläddra i ett gammalt block. Vardagen. Livet. Det strömmar ifrån dessa blad. De andas och berättar.
Nå, den filosofiska biten av det hela då? jo jag tänker mig dessa anteckningsblock som en symbol för våra liv. Vi har ofta en tanke och vision med det vi gör, när vi börjar ett projekt i våra liv. Om vi inte trodde det alls var möjligt skulle vi väl aldrig påbörja några projekt tänker jag. Men precis som med blocken så blir det aldrig riktigt som vi tänkt oss. Det krånglar till sig, blir mer invecklat och vi blir irriterade och besvikna på oss själva för att ”det aldrig blir som det ska vara”. Vi undrar vad som gick fel.
Vi är ganska bra på att komma ihåg den där känslan av otillräcklighet. Det jag däremot tror att vi ofta glömmer är att se tillbaka på våra anteckningsblocksliv och minnas, skratta och undra ”vad tusan höll jag på med där?”. Vi går miste om att uppskatta livet för vad det är. Livet är inte våra ständiga lyckade projekt, vi är inga maskiner som bara gör och gör. Livet är smileysar i hörnen, de avrivna bladen, inhandlingslistorna, suddsmutsiga raderna. Men det är också våra anteckningar, eftersträvningar, drömmar och mål.
Vi får bara inte glömma bort att bläddra tillbaka ibland.
Onsdag 13 februari 2013
Biljardbollen
Har du spelat biljard någon gång?
Femton stycken bollar placeras in i en plasttriangel, de passar perfekt. Ingen är den andra lik. Alla ar de varsitt nummer och varsin färg, halvfärgad eller helfärgad. Tillsammans fyller de alla plasttriangeln, de hör ihop. Det finns inte minsta tillstymmelse till plats kvar för en enda boll till. de rör sig i harmoni, rullar i takt om man rör deras ram parallellt med det gröna biljardbordet. Alla bollar får plats, alla har ett nummer och en färg. Alla. Utom en.
Det finns nämligen sexton bollar när man spelar biljard. Det är lätt att glömma bort den sextonde bollen. Han får inte plats i ramen, han har inget nummer och är vit, färglös. När de andra bollarna passas in i triangeln får den snällt ligga utanför, helt ensam på ett tillsynes oändligt stort och grönt bord. Jag ska berätta en sak för dig. Jag är den sextonde biljardbollen. Den vita bollen som saknar plats. Färglös, tråkig och helt ensam på ett öppet fält. Ibland hade jag önskat att den där triangeln istället hade varit en kvadrat så att också jag hade fått plats. Men nu är det inte så, och det suger. Eller?
Man lär känna den plats man är på och på ett sätt började jag förlika mig vid tanken på att vara ensam och oanvändbar på ett stort grönt fält.
Så träffade jag en dag en man och han öppnade mina ögon. För det första så påpekade han att jag, liksom de andra bollarna, är unik. Ingen av oss ser ut som någon annan. Han sa att liksom de andra bollarnas plats är att vara i triangeln så är min plats att vara utanför den. Att jag inte har något nummer eller färg spelar ingen roll. För jag är lika stor som de andra bollarna och min del i spelet är lika viktig som någon av de andras. Utan mig skulle det inte bli något spel. Och mannen placerade mig en bit bort ifrån bollarna i plasttriangeln. Han lyfte på deras form och där låg de nu, tätt tryckta intill varandra, smått chockade av att deras skydd nu var borta. Mannen tog upp en kö (du vet, en sån där pinne som man spelar med) och tog in siktet på mig. där låg jag, ensam på det öppna fältet, ansikte mot ansikte med den främsta bollen. Mannen sköt och jag rusade iväg rakt in i högen med bollar som förskräckt spred sig åt alla håll. Glatt fortsatte spelet och jag fick jaga efter de andra och stöta och stötta dem i ett hejdlöst roligt spel.
Har du spelat biljard någon gång?
Man använder sexton bollar. Femton placeras tillsammans i en triangel och den sextonde placeras en bit bort från de andra. Alla bollar ser olika ut, men alla är lika stora. Jag ska berätta en sak för dig. Jag älskar att vara den vita bollen som får flyga fram på det gröna fältet och spränga de andra. Det är ju det jag är gjord för och där jag ska vara. Och viktigast av allt. Det är inte jag som håller i kön.
Fredag 8 juni 2012, Sweden Rock
Gör som Gud...
Jag vet inte hur det är med dig, men jag har ganska lätt för att falla under prestationskrav. Egentligen kommer de flesta av dessa krav från mig själv, men det gör dem inte mindre verkliga för det. Det är så mycket jag ”ska” eller ”borde” och ju fler saker jag lastar på mig själv, desto större blir risken att lasten förr eller senare rasar ihop. Och begraver mig djupt under sig. Dessutom är det ju som så att ju mer jag förväntar mig av mig själv, desto oftare riskerar jag att bli besviken.
De förväntningar vi lägger på oss själva och på varandra är ofta orimliga, men vi märker det inte. Vi är så vana vid att prestation är det som räknas att vi blir förvånade när vi hamnar i en gemenskap där vi upplever att vi är älskade för att vi är dem vi är.
Jag hamnade i den gemenskapen förra året på min bibelskola och fick där modet att vara mig själv så pass mycket att jag fick inse att jag duger och är älskad för den jag är.
När vi förväntar oss perfektion förnekar vi på ett sätt vår mänsklighet. En av frukterna från vår trasiga värld och syndafallet är att vara människa är att göra fel. Det är även det vackra och kärleksfulla i den fria viljan.
I skrivande stund läser jag boken Ödehuset av William Paul Young. Under en middag med den treenige Guden kommer huvudpersonen Mack till insikten att Gud inte har några förväntningar på oss människor. Eftersom Gud redan vet allt, inklusive framtiden, har han ingen användning av förväntningar. Och detta leder också till denna slutsats: att om Gud inte förväntar sig något av oss så har han hellre aldrig varit besviken på oss. Vilken befriande insikt tycker jag.
Ibland vill vi göra det lätt för oss och föreställa oss en sträng, dömande och frånvarande Gud full av regler och krav. Denna Gudsbild har även ofta i historien målats upp för oss av religionernas ledare, i deras försök att få folk göra så som de själva vill.
Problemet är bara det att Gud inte är sådan. Mitt i världshistorien, mitt i dagens samhälle av krav och förväntningar finns en kärleksfull Gud. En Gud som älskar sin skapelse, sina människor som han skapade till gemenskap med honom, så mycket att han gav upp sin egen gudomlighet och blev till en människa och levde här på jorden under våra villkor.
Så mitt tips till dig är: släpp taget om förväntningar som tynger ner dig, speciellt de som du tror är från Gud. I vår trasiga värld finns det ingen människa som är perfekt så varför ska vi försöka vara något mer än de vi redan är, de som Gud har skapat oss till?
Gör helt enkelt som Gud- bli människa.
(skrivet i september 2012)
Precis där jag ska vara
Jag trodde det skulle vara stort och märkvärdigt. Eller i alla fall att det skulle kännas just så: stort, övernaturligt, fantastiskt. Sanning är ju att det inte var så. Fast ganska fantastiskt, det var det nog, men inte på ett sånt där överväldigande sätt som när man vinner en miljon.
Situation var denna att jag fann mig själv en kväll mitt uppe i Guds vilja och mening med mitt liv. Det jag kände att jag ska göra i den här världen, det jag är skapad för. Precis där jag ska vara, helt enkelt.
Och jag trodde verkligen inte att det skulle kännas på det sättet som det kändes, just där och då. För att få ett uppdrag av Gud i egen hög person är ju ingen liten deal, fråga vem som helst. Och att det ska vara maffigt säger ju liksom sig självt.
Det kändes inte stort, inte så märkvärdigt. Det var naturligt. Det mest naturliga jag någonsin gjort. Det var liksom ingen snack om saken om jag skulle göra det eller inte, jag bara gjorde det, för jag visste hur och vad det var jag skulle göra. Det var mig inte övermäktigt eller överväldigande. För något som känns så pass naturligt är inte märkvärdigt eller överväldigande, och det var först senare på kvällen som jag kanske insåg på riktigt att det ju är självklart att det är så det ska kännas när man befinner sig i Guds vilja med ens liv. Om jag var skapad för att passa in i ett syfte så måste ju den mest naturliga platsen för mig att vara på vara just i det syftet. Som fisken i vattnet.
Guds vilja för ditt liv är verkligen något stort och fantastiskt. Men du vet att du befinner dig mitt i den när det är den mest naturliga saken i världen. För det är precis där du ska vara.
Livets rastplats
Denna text är publicerad i min församlings tidning, Codex, under rubriken andrum, vilken kom ut igår.
Livet är en resa, och många vet inte ens vart de är på väg. Många verkar leva med uppfattningen att livet här på jorden är målet med tillvaron. De lever för att leva. Här och nu, det finns ingen morgondag.
Men som kristna ser vi livsresan på ett annat vis. Vi vet att det livet vi lever här är mellanmålet, inte målet. Vi lyfter blicken och ser lite längre, in i evigheten. Vi vet att resan här bara är en parantes i vår livshistoria, om än en mycket viktig parantes.
Att vara en efterföljare handlar om att följa efter. För att följa efter någon kan man inte stå still, irriterande och fantastiskt nog. Jag tycker det är väldigt talande att de första kristna just kallades för Vägen, de var på väg någonstans och de gick. De följde den helige anden, som visar på vägen, det vill säga Jesus, som är vägen. De var sanna efterföljare.
I begynnelsen skapade Gud. Ibland har jag frågat mig vad Gud själv gjorde på den sjunde dagen, hans vilodag. Sa han upp sig från jobbet som Gud för en dag och gjorde absolut ingenting? Nej, han upprätthöll ju fortfarande hela skapelsen i sin hand den där sjunde dagen. Han var, och är, fortfarande Gud. Den sjunde dagen skapade Gud vilan, och allt levande behöver vila.
De flesta har nog, liksom jag, suttit i en bil flera timmar för att åka någonstans med familjen eller vänner. En längre bilresa kräver pauser och det är då man stannar på en rastplats. På rastplatsen kan man och får man vila, miljöombyte, nytt fokus, ny kraft, fika, och inte helt sällan medföljer även en vacker utsikt och ett trevligt sällskap. Även om rasten inte är poängen eller målet med resan så ger den tillvaron en ny glädje och nya minnen.
Om ni även har åkt en längre biltur själv någon gång så har ni nog även kommit till insikt att den där stunden på rastplatsen, vilken man fortfarande behöver, inte alls är lika rolig och givande utan sällskap, oavsett hur gott fika man har med sig.
Den sjunde dagens princip är livsresans rastplats. Principen som innebär variation, ett avbrott i tillvaron en möjlighet att samla kraft från Gud och umgås med dem man älskar. Allt levande behöver vila och att vila innebär inte att göra ingenting. Du är fortfarande en efterföljare och du är fortfarande på väg även om du är en på en rastplats. Och det är okej att vara där.
Så kom ihåg: mellanmålet är viktigt även om det inte är själva målet och resan, med rastplatser och allt, är roligare om man tar den tillsammans med någon.
Galgen
- Hörde du det där?
Vännen gav henne en oförstående blick.
- Vadå?
- Ljudet, svarade hon.
- Ljudet av hur mitt liv rasar samman.
- Jag trodde det bara var en hög galgar som rasade i golvet, sa vännen förstrött och fortsatte sitt omsorgfulla packande av flyttkartongen.
- Du kanske inte lyssnade tillräckligt, muttrade hon.
Ofrivilligt böjde hon sig ner och började samla ihop galgarna som några sekunder tidigare hade bestämt sig för att kasta sig ner i hennes flyttkaos. Bara den sjuhundratrettiofemte saken som gått fel just idag.
De fortsatte packa ner saker under tystnad. Hon la vad hon än kom åt i kartongerna och stängde dem med mängder av tejp när de var fyllda. Vännen gav henne några ogillande blickar för hennes slarvighet och även några kommentarer, till hälften skämt till hälften allvar, om saken i fråga. Deras vänskap tålde det. På samma sätt som de kunde fortsätta packa med bara några enstaka ordutbyten här och där den kommande timmen. Ingen av dem kände sig obekväm, de kände varandra väl. Eller det var i alla fall vad de båda trodde.
Medan de tog en fikapaus sa hon plötsligt mitt ut i tystnaden:
- Men du förstår inte!
- Verkligen inte, eftersom jag inte vet vad det är du pratar om, svarade vännen med sin vanliga ironiska saklighet.
- Kom ihåg när vi pratade om att alla inte tänker på precis samma sätt som du? So fill me in, så jag får veta vad det är jag inte förstår.
Själv var hon så inne i sin egen tankebana att hon inte ens ides ge vännen den vanliga ondskefulla blicken för dennes näsvishet. Istället funderade hon på hur hon skulle börja det hon ville ha sagt. Att sätta ord på sina tankar är alltid lite missvisande och oftast till besvikelse, men ibland kan man få nya insikter när man säger vad man tänker högt.
- Jo men se dig omkring, sa hon. Den här lägenheten skulle lika gärna kunna vara mitt inre.
Vännen började se var detta samtal skulle kunna hamna.
- Kaos? föreslog denne.
- Precis! sa hon entusiastiskt.
- Jag vet inte vart jag ska. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag gör med mitt liv. Jag vet ingenting. Och jag har en känsla av att allt går åt skogen dessutom. Du hörde ju själv förut.
- Du menar galgarna?...
- Ja.
Precis där jag är
Okej. Idag är det en text som har gått och malt runt i mitt huvud, så nu får vi se om jag lyckas med det där magiska som skrivande har att göra med och faktiskt sätta ord på mina tankar.
När jag började mitt bibelskoleår för sisådär 13 månader sedan gick jag in med vetskapen om att man inte blir en färdig lärjunge eller superkristen på ett år, om ens någonsin. Även om detta var något jag intellektuellt och logiskt sett visste så var jag ändå utan insikten om detta och trodde väl ändå någonstans och på något vis att ”om ett år” så skulle jag vara en fullfjädrad efterföljare och då skulle minsann Jesus kunna använda mig för att rädda världen (typ).
När det var dags för mig att åka hem för första gången under året kände jag mig så fullproppad med ny information att jag bara ville hem och dela med mig av allt med allt och alla som jag mötte. På ett sätt kände jag mig redo, men ändå långt därifrån, redan då. Det hade då gått tre veckor.
Hursomhelst åkte jag hem full av förväntan och hade en helt fantastisk helg. När jag var på väg tillbaka till Aneby på söndagen fick jag även väldigt tydligt uppleva hur Gud ändå använde lilla ovetandes, ofärdiga Ida för sitt syfte när jag fick äran att bjuda en drogpåverkad man på ett mål mat i Mjölby.
Detta var lite av en väckarklocka för mig (även om jag flera gånger sen dess omedvetet har tryckt på snoooze-knappen i frågan). Insikten om att Gud kan och vill och faktiskt använder mig där jag är som jag är, oavsett hur och var jag är. Det är Gud som gör det möjligt, inte jag.
Så nu då, ett år senare, spenderar jag min tid med det mycket värdefulla syftet att försöka lista ut vad jag vill göra med mitt liv. Vi är nog ganska många som håller på med denna aktivitet kan jag tro. Somliga av oss har dock, tillskillnad från mig, arbete under tiden.
Jag tror att denna aktivitet lätt blir till en fälla för oss i vår vardag. För vi som gillar att leva i nuet skjuter upp alla måsten och mål till ett obestämt ”senare”, en framtid som vi egentligen inte vet något om. Mina tankebanor går mer eller mindre medvetet i den banan, att när jag väl blir något då ska jag minsann tjäna Gud mer, ge mer i kollekten, ha en ordentlig PA, eller vad det nu kan vara.
Förvisso är det inget farligt i att ha en vilja att göra mer, men ibland kan liksom målet pacificera oss. På ett sätt är vi rädda att nå dit vi vill, samtidigt som vi pratar så mycket om ”senare” och ”sen” att vi glömmer bort att lägga energi i nuet. Jag lägger för mycket fokus på vad jag ska bli istället för att använda mig av den jag redan är.
Som efterföljare går vi på livets väg och stegen som vi tar idag spelar roll för vår färd mot vägens slut, även om vi just nu är långt ifrån den.
En viktig sak att tänka på tror jag är att oavsett vart vi är på väg, så måste vi utgå från var vi är just nu.
Godnatt
Jesus på Blocket
Kände för några minuter sedan att det allt var ett tag sedan jag var inne på blocket. Min grundtanke var att se hur många desperata studenter som numera söker lägenheter i Örebro men väl framme så kom jag på en annan idé. Vad händer om man söker på ”Jesus” på blocket?
Jag var helt enkelt tvungen att kolla.
Säljas, uthyres, köpes och bytes i Hela Sverige. Sökord: Jesus.
I Topp tio så bestod sju annonser av biljetter till Jesus Christ Superstar. Två annonser var studentlitteratur (typ religion A om jag förstod det hela rätt) och en, på plats nummer åtta av de tio senaste, var gamla skolplancher med Jesus på. Jag var ändå tvungen att dra på munnen när jag läste beskrivningen:
1 st Jesu Död fint skick 70 hög 90 bred 800:-
1 st Jesus vid 12 år ålder i templet, lite skadad, 350:-, 70 hög x90 bred
Men inget märkligt med det egentligen, man förstår ju vad säljaren menar.
I övrigt fortsatte sökningen i mestadels samma stuk. Ikon-tavlor, studentlitteratur och Operett biljetter. Längre ner hittade jag även en fiol, en klänning och en kattunge. Men vad som fick de annonserna att hamna där får du själv kolla upp.
En sak är i alla fall säker: Jesus dyker upp lite var stans i vår värld, vare sig vi vill det eller inte.
Där tiden fortfarande står stilla
Nu när vi lever i framtiden verkar vi vilja åka tillbaka till dåtiden. När framtidsoptimismen har slagit i botten återstår för oss moderna västerlänningar endast en illusion av att ”det var bättre förr”, en utopi som vi inte kan nå. För människor drömmer och önskar att livet var annorlunda. Det är det som får oss att utvecklas. Vi vet att vi har gått miste om något men vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.
Så dagens exotiska resmål är de hörn av världen som ingen ännu har sett, en ostörd by, ett annat liv på samma jord. Det oupptäckta lockar oss, eftersom det upptäckta uttråkar oss och skapar oss problem.
”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med vårt gamla sätt att tänka.”
-A. Einstein
“The only thing constant is change.”
-Heraclitus
Världens bästa
Häromveckan kom jag till insikten om att jag har världens bästa mamma. Vidare gick mitt resonemang att om någon annan misstyckte och hävdade att dennes mamma skulle vara världens bästa, så måste vi vara släkt. För min övertygelse var uppriktig och då måste det ju vara faktum.
Samtidigt är vårt samhälle fullt med olika ”världens bästa”. Vår materielism är ett praktexempel på detta då muggar, nallar, spargrisar, förkläden och jag vet inte vad med texten ”Världens bästa…” säljs i mängder av kopior. Personligen innehar jag en väggdekoration i form av ett hjärta med texten Världens bästa vän. Detta är ju egentligen inte logiskt någonstans. Kan det verkligen finnas tvåtusen världens bästa kompisar och en miljon världens bästa farfar? svaret är Nej. Eller?
Just nu pågår något i London jag har hört talas om, jag tror det kallas för OS. Där samlas visst tusentals atleter från världens alla hörn för att tävla mot varandra i sina respektive grenar. För att se vem som är bäst. Världsbäst. Men för att kunna göra det så måste man ha regler, en gemensam grund att utgå ifrån för att ens kunna mäta något sådant. Och samtidigt är det inte säkert att den som faktiskt vinner guldet är världsbäst. Tänk om det finns en kille i någon av Indiens förorter som skulle vara bättre än varje OS-atlet om han bara hade fått möjligheten att delta. Det kan vi inte veta. I samhället multimedia är det den som syns som räknas, det som kan mätas är det som betyder något. Världsrekord är världsrekord för det är det längsta, högsta, mesta, snabbaste eller vad det nu är som har kunnat uppmätas.
Men hur vet man som är bäst egentligen? Kan man verkligen jämföra äpplen med päron och hitta mästarnas mästare? Vi kan inte säga åt ett äpple att det är dåligt för att det inte är ett päron, eller tvärtom. Det finns ingen som är världens bästa, kanske inte på någonting och definitivt inte på allt.
Jag gillar den tanken. För den betyder på ett sätt att vi alla är beroende av varandra, vi behöver alla någon gång någon som kan vara lite världsbäst när vi inte själva klarar det. Och det betyder också att alla är världsbäst, just eftersom ingen är det. Konceptet världens bästa kan endast bedömas på en individuell nivå då det universella är så stort och omfattande att det inte räcker till, så är det där individens åsikt och omtanke ryms.
Min mamma är världsbäst. Bäst i hela världen så som jag känner till den. Hon är verkligen oklanderligt bäst på att vara den hon är. Och även i OS finns det ingen som ensam är världens bästa. Där finns också plats för individens åsikt, rum för att vara världens bästa.
Jag önskar att alla fick vara Världens bästa i någon annans ögon, men främst i sina egna, fastän det otroligt svårt. Jag vet att det inte är så, men bara för att vi inte alltid ser mållinjen betyder det inte att vi inte ska fortsätta springa mot den.
Så våga vara Världens bästa. Du förtjänar ingenting mindre. God natt.
I alla mina dagar
Evigheten är en så lång tid. Hela livet är, just det, hela livet. All den tid jag har.
I det samhälle jag lever är skilsmässor vardagsmat. Att folk gör slut, flyttar isär, sårar och såras ännu vanligare. Men kanske är det så det alltid har varit.
Ibland undrar jag lite vad det är vi kämpar för egentligen, varför ens försöka, när det ändå inte håller? Jag är ett skilsmässobarn och jag vet att det har påverkat mig och min uppväxt mycket. Antagligen mer än vad jag själv vill erkänna och mer än vad mina föräldrar någonsin kommer förstå.
Jag skyller inte på någon, jag bara konstaterar ett faktum.
För några år sedan kom jag till insikt om att jag tappat tron på den eviga kärleken, förhållanden som räcker livet ut. Jag vill inte satsa på långtidförhållanden när jag vet att den statistiska sannolikheten för att det kommer hålla hela livet är minimal. Och ju längre tid man är tillsammans, desto större sår river man upp när man till sist gör slut. I många fall tror jag det är så.
Det är helt enkelt dåliga odds, en dålig investering av min möda, mitt liv och min tid när jag ändå vet att såsmåningom kommer jag stå där och fråga mig själv, var gick det fel?
Är det verkligen värt det? Egentligen?
Ändå kan jag inte sluta leta. Ändå fortsätter vi kämpa. Ändå utsätter vi oss fortfarande för risken att bli sårad när vi ger oss själv med blottat hjärta till en annan människa.
Det är egentligen ren galenskap, men det är sådana vi människor är. Vi är skapade i gemenskap, av gemenskap, till gemenskap, för gemenskap. Det är i alla fall vad jag tror och därför tror jag vi aldrig slutar leta efter det heller. Så väl av världen som av dess skapare.
Jag har fortfarande hopp. Drömmen om en partner som kommer stå ut med alla mina galenskaper tills döden skiljer oss åt finns fortfarande där, djupt rotad inom mig och vägrar ge vika. Vi är nog många som delar den drömmen och någon har sagt (tror det var någon som satt i ett koncentrationsläger, eller så är det bara från en film) att hoppet är det sista som lämnar en människa.
Jag vet att den här världen är trasig och mycket är inte som det skulle ha varit. Ingen är perfekt och vi skadar om och om igen de människor vi bryr oss om mest. Men hoppet finns där. Det kanske är gömt under sårade känslor och en hel annan massa bråte, men långt inom oss brinner det fortfarande ett litet, litet hopp som ger ljus åt den mest mörka plats.
Jag ska på bröllop i sommar, och vet ni vad jag ser hos det paret? Jo, samma sak som när jag kollar på de par som varit gifta i 30, 40 eller 50 år.
Jag ser hoppet i vår hopplösa värld, framförsikt, tillit, kärlek.
Evigheten är så lång, och det är det som gör den så bräcklig. Det bestående är så sällsynt att vi ibland inte ens vill räkna med dess existens i rädsla för att bli besvikna.
Jesus är det ultimata uttrycket för kärleken. Och, tro mig, hans kärlek är bestående. I alla mina dagar, och ända in i evigheten.
Godnatt
Ps.
Nu består tron, hoppet och
kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken. (Paulus 1 kor 13:13)
(Så: om hoppet är det sista som lämnar en människa, kan vi inte då vara säkra på att kärleken, som är större, aldrig lämnar oss?)
Ds.
Kvällsrapport från Örebro
'Motbevisad av Livet
Det började med att jag la märke till en detalj i kulissen i en scen i kvarsittningsrummet. Nämligen en axelväska framme vid svartatavlan i stil med "I <3 PARIS". Bara det att denna väska hade texten "I <3 TEACHING" textat på sig. Jag älskar att lära ut.
Plötsligt kom jag då att tänka på en sak min högstadielärare sa. Hon berättade att lärare har en egen variant av ordspråket "man lär så länge man lever" nämligen: "man lär så länge man har elever". Jag tror inte detta syftar på att lärare i allmänhet lär oss elever fakta om olika ämnen, utan att vi som elever hela tiden utmanar och utvecklar och lär lärarna, något vi kanske inte alltid tänker på. För egentligen, enligt samhällets lagar, så är det lärarna som lär eleverna, chefen som alltid har rätt och tusen andra saker som vi bara förväntar oss av livet. Att det "bara är så", och att det aldrig är annorlunda.
Men livet har fel. Samhället har fel. Tänk bara på alla gånger saker inte är som du förväntar dig. Jag blir ständigt motbevisad av livet och ändå verkar jag aldrig kunna lära mig att sänka mina förväntningar, inte vara så fördomsfull. Gång på gång har mina fördomar krossats om människor som jag har dömt som "de är inget för mig" och slutat i att vara några av de mest fantastiska personer som jag känner. Unika och älskade för de personer som de är och inte de som jag trodde att de var. Ständigt är jag motbevisad av det jag idag kallar "Livet", för att ni ska förstå att det gäller alla.
De fantastiska lärare jag hade på gymnasiet är passionerade för att lära ut, och jag tror inte det bara har att göra med att de älskar att veta mest och bäst. Nej jag tror att de får ut något av det, att de älskar att umgås med ungdomar, diskutera, utvecklas, tänka om. För man lär så länge man har elever. Och för er som har någon förkunskap om Thoren- det är det som är KÄRLEK.
Jag tror ändå att det är bra att vi har förväntningar, på livet. För det är när vi måste inse att saker inte är som vi förväntat oss dem, som vi lär oss något....
Det var meningen
Att vandra
Att vandra är att gå, att förflytta sig, att rent fysiskt ta steg. En vandring är en förändring i tillvaron men det talar också om att det är en pågående förändring, inte en avslutad. Det är att både röra sig från någonting och att röra sig mot någonting. Ofta är det också att passera saker och ändå gå vidare, fortsätta gå.
För att vandra krävs inte en väg, det krävs mark. Det måste finnas något att stöta och stödja fötterna mot. Ett motstånd eller ett hjälpmedel- eller båda- varierande under vandringens gång. Marken kan ha en tydlig väg eller en tillsynes tydlig väg fast med dolda fallgropar. Marken kan vara mjuk, hårt, kantig, hal och alltid alltid så är den livspåverkande, kanske rent av livsfarlig.
Oavsett hur marken ser ut så påverkas vandringen av vädret och omgivningen och det är de som bestämmer hur marken uppfattas. När det regnar, är dimma eller sol så inte bara uppfattas marken olika, den påverkas även av olika faktorer. Att vandra är svårare om man är ensam i lervälling och spöregn.
Att vandra är att gå, att förflytta sig, att rent fysiskt ta steg. En vandring är en förändring i tillvaron men det talar också om att det är pågående förändring, inte en avslutad. Det är att både röra sig ifrån någonting och att röra sig mot någonting. Ofta är det också att passera saker och ändå gå vidare, fortsätta gå.
För att vandra krävs inte en väg, det krävs mark. Det måste finnas något att stöta och stödja fötterna mot. Ett motstånd eller ett hjälpmedel, eller både varierande under vandringens gång. Marken kan ha en tydlig väg eller en tillsynes tydlig väg fast med dolda fallgropar. Marken kan vara mjuk, hårt, kantig, hal och alltid alltid så är den livspåverkande, kanske rent av livsfarlig.
Oavsett hur marken ser ut påverkas vandringen av vädret och omgivningen och det är de som bestämmer hur marken uppfattas. När det regnar, är dimma eller sol så inte bara uppfattas marken olika, den påverkas även av olika faktorer. Att vandra är svårare om man är ensam i lervälling och spöregn.
Att passera, att gå målmedvetet, att vandra utan mål. Är mellanmålet målet? Eller är vandringen i sig målet? Ska man sikta mot stjärnorna och hamna i trädtoppen? Bestiga ett berg bara för att komma ner för en kulle?
Att vandra är att vara på väg. Fast någon gång måste man stanna. Eller?
Är det feligt att mänskla?
- och inte bara på kvällstid (uppenbarligen)
Att fela är mänskligt, det är nog de flesta medvetna om.
Vi människor är så inperfekta på det viset att vi gör fel, vi gör misstag, vi sårar varandra.
Ändå är det svårt att förstå, svårt att acceptera när någon som man bryr sig om så mycket, gör det där misstaget. Felet. Sårar.
Det är ibland så lätt att förlåta sig själv. För jag vet juh, tycker juh, att jag har gjort allt jag kunnat, allt som stod i min makt, gjort mitt bästa. Eller så är det bara alldeles för svårt att inse hur mycket vi påverkar människorna omkring oss, att vi påverkar dem.
men
Är det rätt att göra fel, just för att vi är människor?
Är det fel att vara människa? mänsklig? att mänskla?
Att medvetet göra fel, är det också ett fel? Är det ett mänskligt fel, eller är det ett ännu värre misstag för att det just är medvetet
och gör det oss då till mindre mänskliga eller mer mänskliga?
"Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min mänskliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." -Paulus
Dikter som jag diktat
Här var det fruktanvärt tomt på inlägg. Bidrar med en del dikter jag hittade på min dator idag som jag skrev för ett bra tag sedan.
Om du.
Bara kunde lyssna en sekund
Bara sätta dig ner och ta dig den tid jag behöver
Om du
Kunde tänka mer på andra
På oss och vår relation till exempel
Då
Skulle allting fungera mycket bättre
Jag lovar
Ingenting kan ju bero på mig
Allt är ditt fel
I denna egocentriska värld
Kommer jaget alltid främst
Den perfekta egna personen
Med alla sina yttre brister
Är alltid viktigast
För det är den du måste umgås med resten av livet.
Om jag
Är orsaken till mitt lidande
Är anledningen och ursprunget till detta svarta hål
Varför
Är du iså fall fortfarande här
Och uthärdar detta inferno ….
Det är så tyst runt omkring mig
Här på stranden
Det är så mörkt här i skuggan
Av trädet i natten
På himlen lyser tusentals stjärnor
Så nära men ändå oändligt långt borta
Fullmånen lyser över det glittrande havet
Sanden är varm under mina nakna fötter
Jag går långsamt ner till vattenbrynet.
Natten sjuder av liv
Men ändå är jag alldeles ensam
Det är så obeskrivligt vackert
Den här natten kommer jag att minnas
I resten av mitt liv
Senaste nytt från (O)vetenskapensvärld
Nya rön har nu framkommit på marknaden om forskning av nya arter inom djurriket. Detta påvisar ett samarbete mellan Stupidfort University of Science, USA och ett svenskt forskningsteam på Ürebro universitet. Dessa säger sig ha upptäckt en helt ny underart till däggdjuret Homo sapiens som under de senaste decennierna har utvecklats och spridit sig i det moderna samhället. Arten kallas av forskningsgrupperna för Homo sapiens puera medan dess vardagliga namn är Tonåring .
Forskare på andra universitet bekräftar att arten i frågan kan förekomma men är dock kritiska till den genomförda klassificeringen av arten och hänvisar istället till att Homo sapiens puera skulle kunna vara ett tidigt stadium av Homo sapiens sapiens, något som dementeras av forskningsledaren professor A Fool. Professorn förklarar de genomförda studiernas slutsatser i sin Rapport som publicerades på fredagen på Stupidfort University’s officiella hemsida.
I rapporten framkommer att de första tecknen på artens uppkomst togs i uttryck i USA i början av efterkrigstiden då optimismen för framtiden var stor. Efter uppkomsten exploaterades sig arten med en häpnadsväckande hastighet och kunde inom bara ett par år återfinnas nästintill överallt i det resterande moderna samhället. Enligt professorn kan den hastiga exploateringen ha påskyndas, eller rent av skapats, till följd av televisionsappartens intåg i våra hem. Tillsynes verkar det som arten i fråga lever av elektroniska moderna prylar, alternativt att de omger sig av dem i syfte att bygga bon. Detta återstår att undersöka.
Även om arten redan nu har förändrats kraftigt sedan det första primära stadiet i USA på 50-talet har kunniga inom området fastställt vissa specifika kännetecken och egenskaper som i regel tas i uttryck av samtliga individer inom artens olika populationer under 2010-talet.
- Individer av arten har ofta en dygnsrytm som påbörjas runtomkring klockan elva på förmiddagarna och avslutas någon gång framemot småtimmarna
- Den enskilda individens habitat är överbelamrat av saker och kläder som befinner sig i vad som verkar vara en horisontellt liggande garderob på individens golv.
- Den diväteoxid som individen intar efterlämnar förpackningar med etiketter såsom Coca Cola, Fanta och Sprite (hos äldre individer förekommer också Cider, Öl och Vodka som vätskeintag)
- Den vanligast förekommande elektroniska pryl som alla individer ständigt bär med sig är någon form av batteridriven plåtbit med vilken man bland annat kan spela spel, surfa, fotografera och spela musik. (Detta fenomen kan vara en utveckling av mobiltelefoni även om få vetenskapliga undersökningar stöder detta)
- Arten integrerar oftast med varandra genom att 'chatta', 'smsa' eller 'facebooka' varandra oavsett tid på dygnet.
- Oavsett om de kommunicerar elektroniskt eller oralt konverserar arten med varandra genom ett kodat språk uppbyggt av förkortningar och enstaka ansiktsuttryck, även kallade smileys.
- Samtliga individer går även konstant runt med två sladdar hängandes från varsitt öra, såkallade hörlurar, ur vilka någon form av musik förväntas utströmma, också det oberoende av tid på dygnet.
Trots de delade meningar som råder om huruvida arten i grunden är Homo sapiens sapiens eller Homo sapiens puera skapade regigeringar världen över, redan så tidigt som i mitten av 50-talet, instutioner i förmån för forskning av artens individer. Dessa instutioner, i dagligt tal kallade högstadium eller gymnasieskola, jobbar ständigt för att försöka reglera och påverka den nya artens utveckling i önskad riktning. Till de olika instutionerna tvingas artens individer mot en smärre betalning på tider som står utanför deras normala dygnsrytm för att efter avslutad 'utbildning' bli arbetslösa.
Hur den unga artens utveckling nu kommer att fortsätta, och vilka konsekvenser det får för samhället, framgår inte av forskningsledningens rapport och det är med en viss bävan vi ser framemot den svenske forskaren I. Diots rapport om denna häpnadsväckande arts nästintill otroliga utveckling.
