Galgen
- Hörde du det där?
Vännen gav henne en oförstående blick.
- Vadå?
- Ljudet, svarade hon.
- Ljudet av hur mitt liv rasar samman.
- Jag trodde det bara var en hög galgar som rasade i golvet, sa vännen förstrött och fortsatte sitt omsorgfulla packande av flyttkartongen.
- Du kanske inte lyssnade tillräckligt, muttrade hon.
Ofrivilligt böjde hon sig ner och började samla ihop galgarna som några sekunder tidigare hade bestämt sig för att kasta sig ner i hennes flyttkaos. Bara den sjuhundratrettiofemte saken som gått fel just idag.
De fortsatte packa ner saker under tystnad. Hon la vad hon än kom åt i kartongerna och stängde dem med mängder av tejp när de var fyllda. Vännen gav henne några ogillande blickar för hennes slarvighet och även några kommentarer, till hälften skämt till hälften allvar, om saken i fråga. Deras vänskap tålde det. På samma sätt som de kunde fortsätta packa med bara några enstaka ordutbyten här och där den kommande timmen. Ingen av dem kände sig obekväm, de kände varandra väl. Eller det var i alla fall vad de båda trodde.
Medan de tog en fikapaus sa hon plötsligt mitt ut i tystnaden:
- Men du förstår inte!
- Verkligen inte, eftersom jag inte vet vad det är du pratar om, svarade vännen med sin vanliga ironiska saklighet.
- Kom ihåg när vi pratade om att alla inte tänker på precis samma sätt som du? So fill me in, så jag får veta vad det är jag inte förstår.
Själv var hon så inne i sin egen tankebana att hon inte ens ides ge vännen den vanliga ondskefulla blicken för dennes näsvishet. Istället funderade hon på hur hon skulle börja det hon ville ha sagt. Att sätta ord på sina tankar är alltid lite missvisande och oftast till besvikelse, men ibland kan man få nya insikter när man säger vad man tänker högt.
- Jo men se dig omkring, sa hon. Den här lägenheten skulle lika gärna kunna vara mitt inre.
Vännen började se var detta samtal skulle kunna hamna.
- Kaos? föreslog denne.
- Precis! sa hon entusiastiskt.
- Jag vet inte vart jag ska. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag gör med mitt liv. Jag vet ingenting. Och jag har en känsla av att allt går åt skogen dessutom. Du hörde ju själv förut.
- Du menar galgarna?...
- Ja.
