Precis där jag ska vara
Jag trodde det skulle vara stort och märkvärdigt. Eller i alla fall att det skulle kännas just så: stort, övernaturligt, fantastiskt. Sanning är ju att det inte var så. Fast ganska fantastiskt, det var det nog, men inte på ett sånt där överväldigande sätt som när man vinner en miljon.
Situation var denna att jag fann mig själv en kväll mitt uppe i Guds vilja och mening med mitt liv. Det jag kände att jag ska göra i den här världen, det jag är skapad för. Precis där jag ska vara, helt enkelt.
Och jag trodde verkligen inte att det skulle kännas på det sättet som det kändes, just där och då. För att få ett uppdrag av Gud i egen hög person är ju ingen liten deal, fråga vem som helst. Och att det ska vara maffigt säger ju liksom sig självt.
Det kändes inte stort, inte så märkvärdigt. Det var naturligt. Det mest naturliga jag någonsin gjort. Det var liksom ingen snack om saken om jag skulle göra det eller inte, jag bara gjorde det, för jag visste hur och vad det var jag skulle göra. Det var mig inte övermäktigt eller överväldigande. För något som känns så pass naturligt är inte märkvärdigt eller överväldigande, och det var först senare på kvällen som jag kanske insåg på riktigt att det ju är självklart att det är så det ska kännas när man befinner sig i Guds vilja med ens liv. Om jag var skapad för att passa in i ett syfte så måste ju den mest naturliga platsen för mig att vara på vara just i det syftet. Som fisken i vattnet.
Guds vilja för ditt liv är verkligen något stort och fantastiskt. Men du vet att du befinner dig mitt i den när det är den mest naturliga saken i världen. För det är precis där du ska vara.
