Filosof-Ida

Evigheten är en så lång tid. Hela livet är, just det, hela livet. All den tid jag har.

I det samhälle jag lever är skilsmässor vardagsmat. Att folk gör slut, flyttar isär, sårar och såras ännu vanligare. Men kanske är det så det alltid har varit.

Ibland undrar jag lite vad det är vi kämpar för egentligen, varför ens försöka, när det ändå inte håller? Jag är ett skilsmässobarn och jag vet att det har påverkat mig och min uppväxt mycket. Antagligen mer än vad jag själv vill erkänna och mer än vad mina föräldrar någonsin kommer förstå.

Jag skyller inte på någon, jag bara konstaterar ett faktum.

För några år sedan kom jag till insikt om att jag tappat tron på den eviga kärleken, förhållanden som räcker livet ut. Jag vill inte satsa på långtidförhållanden när jag vet att den statistiska sannolikheten för att det kommer hålla hela livet är minimal. Och ju längre tid man är tillsammans, desto större sår river man upp när man till sist gör slut. I många fall tror jag det är så.

Det är helt enkelt dåliga odds, en dålig investering av min möda, mitt liv och min tid när jag ändå vet att såsmåningom kommer jag stå där och fråga mig själv, var gick det fel?

Är det verkligen värt det? Egentligen?

Ändå kan jag inte sluta leta. Ändå fortsätter vi kämpa. Ändå utsätter vi oss fortfarande för risken att bli sårad när vi ger oss själv med blottat hjärta till en annan människa.

Det är egentligen ren galenskap, men det är sådana vi människor är. Vi är skapade i gemenskap, av gemenskap, till gemenskap, för gemenskap. Det är i alla fall vad jag tror och därför tror jag vi aldrig slutar leta efter det heller. Så väl av världen som av dess skapare.

 Jag har fortfarande hopp. Drömmen om en partner som kommer stå ut med alla mina galenskaper tills döden skiljer oss åt finns fortfarande där, djupt rotad inom mig och vägrar ge vika. Vi är nog många som delar den drömmen och någon har sagt (tror det var någon som satt i ett koncentrationsläger, eller så är det bara från en film) att hoppet är det sista som lämnar en människa.

Jag vet att den här världen är trasig och mycket är inte som det skulle ha varit. Ingen är perfekt och vi skadar om och om igen de människor vi bryr oss om mest. Men hoppet finns där. Det kanske är gömt under sårade känslor och en hel annan massa bråte, men långt inom oss brinner det fortfarande ett litet, litet hopp som ger ljus åt den mest mörka plats.

Jag ska på bröllop i sommar, och vet ni vad jag ser hos det paret? Jo, samma sak som när jag kollar på de par som varit gifta i 30, 40 eller 50 år.

Jag ser hoppet i vår hopplösa värld, framförsikt, tillit, kärlek.

Evigheten är så lång, och det är det som gör den så bräcklig. Det bestående är så sällsynt att vi ibland inte ens vill räkna med dess existens i rädsla för att bli besvikna.

Jesus är det ultimata uttrycket för kärleken. Och, tro mig, hans kärlek är bestående. I alla mina dagar, och ända in i evigheten.

 Godnatt

Ps.

Nu består tron, hoppet och
kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken. (Paulus 1 kor 13:13)

(Så: om hoppet är det sista som lämnar en människa, kan vi inte då vara säkra på att kärleken, som är större, aldrig lämnar oss?)

Ds.