Filosof-Ida

      Femton stycken bollar placeras in i en plasttriangel, de passar perfekt. Ingen är den andra lik. Alla ar de varsitt nummer och varsin färg, halvfärgad eller helfärgad. Tillsammans fyller de alla plasttriangeln, de hör ihop. Det finns inte minsta tillstymmelse till plats kvar för en enda boll till. de rör sig i harmoni, rullar i takt om man rör deras ram parallellt med det gröna biljardbordet. Alla bollar får plats, alla har ett nummer och en färg. Alla. Utom en.

      Det finns nämligen sexton bollar när man spelar biljard. Det är lätt att glömma bort den sextonde bollen. Han får inte plats i ramen, han har inget nummer och är vit, färglös. När de andra bollarna passas in i triangeln får den snällt ligga utanför, helt ensam på ett tillsynes oändligt stort och grönt bord. Jag ska berätta en sak för dig. Jag är den sextonde biljardbollen. Den vita bollen som saknar plats. Färglös, tråkig och helt ensam på ett öppet fält. Ibland hade jag önskat att den där triangeln istället hade varit en kvadrat så att också jag hade fått plats. Men nu är det inte så, och det suger. Eller?

      Man lär känna den plats man är på och på ett sätt började jag förlika mig vid tanken på att vara ensam och oanvändbar på ett stort grönt fält.

      Så träffade jag en dag en man och han öppnade mina ögon. För det första så påpekade han att jag, liksom de andra bollarna, är unik. Ingen av oss ser ut som någon annan. Han sa att liksom de andra bollarnas plats är att vara i triangeln så är min plats att vara utanför den. Att jag inte har något nummer eller färg spelar ingen roll. För jag är lika stor som de andra bollarna och min del i spelet är lika viktig som någon av de andras. Utan mig skulle det inte bli något spel. Och mannen placerade mig en bit bort ifrån bollarna i plasttriangeln. Han lyfte på deras form och där låg de nu, tätt tryckta intill varandra, smått chockade av att deras skydd nu var borta. Mannen tog upp en kö (du vet, en sån där pinne som man spelar med) och tog in siktet på mig. där låg jag, ensam på det öppna fältet, ansikte mot ansikte med den främsta bollen. Mannen sköt och jag rusade iväg rakt in i högen med bollar som förskräckt spred sig åt alla håll. Glatt fortsatte spelet och jag fick jaga efter de andra och stöta och stötta dem i ett hejdlöst roligt spel.

      Har du spelat biljard någon gång?

      Man använder sexton bollar. Femton placeras tillsammans i en triangel och den sextonde placeras en bit bort från de andra. Alla bollar ser olika ut, men alla är lika stora. Jag ska berätta en sak för dig. Jag älskar att vara den vita bollen som får flyga fram på det gröna fältet och spränga de andra. Det är ju det jag är gjord för och där jag ska vara. Och viktigast av allt. Det är inte jag som håller i kön.

Fredag 8 juni 2012, Sweden Rock

Det finns en bakgrundshistoria till varför jag nu sitter här och skriver detta. Men för att få med det viktigaste så hoppar jag över att skriva ner denna. Jag vill i stället börja med att säga dessa ord: Att vara kristen är så självklart för mig, något som jag på ett sätt knappt tänker på vad det innebär. Och på ett annat sätt är det allt som jag tänker på. Här är min version av "Varför jag är kristen".

Vad Gud har gjort

Den första anledningen är att jag vet vad Gud har gjort i mitt liv. Jag vet vad Han har befriat mig från, vad Han har gett mig och hur Han har räddat mig från min egen undergång. Hela min uppväxt fram tills jag var 18 år har jag haft en levande tro på Jesus, men under sista tiden av gymnasiet kastade jag Gud i soptunnan. Det var under denna period som jag hamnade snett på väldigt många sätt. Jag svor på att aldrig gå tillbaka igen, men Gud hade andra planer. Hösten 2011 kallade Han mig till sig, och jag kunde inget annat än att ge efter. Jag har förlorat många saker i och med min omvändelse, men jag har fått så mycket mer tillbaka från Gud. Det som jag kan tänkas gå miste om, väger lätt i jämförelse mot det jag fått i stället. Att vara kristen innebär inte att livet är lätt, utan det handlar om det jag fått från Gud och vad jag gör med det.

Guds kärlek

Bara hos Jesus finns den kärlek som varar för alltid. Tack vare Bibeln, där evangeliet och Guds löften finns nedskrivna, vet jag att Han älskar mig med en kärlek som är större än jag någonsin kommer att förstå. Han vill mitt bästa, och Han kommer aldrig vilja något annat. Han har bara goda tankar för mig. Tack vare Jesus vet jag att jag har ett värde som överskrider alla pengar, alla diamanter och allt annat som kan anses vara av värde i den här världen. Om jag någon gång lyckades förstå en endaste liten bit av denna sanning som finns för mig och dig, skulle det räcka för att vara lycklig livet ut. Varför skulle jag vända mig bort från denna kärlek? Varför skulle jag inte välja den? Var skulle jag annars gå?

Det bästa av mig själv

Bara hos Gud har jag potential att bli det bästa av mig själv. Mina goda egenskaper överskuggas allt för ofta av min oförmåga att leva ett liv i ren godhet. Det handlar om att inse att i mig själv kommer jag förr eller senare att gå förlorad. Människan, mig själv inkluderad, är dömd att misslyckas. ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag” (Romarbrevet 7:15). Jag gör misstag hela tiden, men hos Jesus finns förlåtelse, upprättelse och ett helt lager av andra chanser som aldrig tar slut. Han har lovat att hjälpa mig oavsett vad jag går igenom, och jag vill tro och väljer att tro på det.

Guds löften

Hela Bibeln är full av löften till dig och mig. Alla dessa löften ger mig hopp för framtiden. Oavsett vilken skit jag kan tänkas gå igenom, vet jag att Gud har lovat att det kommer bli bra. Ljuset i tunneln är inte bara en metafor. Tack vare Jesus vet jag att det kommer. Han har lovat det!

Gemenskap

Aldrig har jag mött en sådan gemenskap lik den som man får när Jesus är med. När jag är med mina kristna vänner känner jag mig hemma på ett sätt som är väldigt sällsynt, men som jag är så otroligt tacksam för att jag får uppleva igen och igen.

Kort sagt, som en avslutning på detta inlägg, är jag kristen för att det ger mitt liv mening och betydelse. Det kan låta klyschigt, och som någonting som vilken religion som helst skulle kunna ge. Men ingen annan religions gud har gjort det som Jesus har gjort. Han har, helt och hållet utifrån sin kärlek till dig och mig, offrat sig själv för att vi inte ska gå förlorade (Johannesevangeliet 3:16). Han har tagit mig på allvar, och har så otroligt mycket mer att ge mig som jag inte för något i världen vill gå miste om. Jag har inget val. Jesus är min Kung. Min Herre. Mitt liv.

Skrivet av en vän till mig :) / Ida

Detta har då en vän till mig skrivit som sitt svar på frågan Varför är du kristen?

Till vem skulle jag gå?

En kort beskrivning av varför jag är kristen

Frågan är lika enkel som rak. Svaret blir ofta lika långt som komplicerat.

”Varför är du kristen?”

För mig är det närmaste svaret det Petrus, en av Jesu efterföljare en gång sade. Det var efter att Jesus hållit ett tal som gjort många frustrerade och upprörda. Många som hittills hade följt Jesus övergav honom. Då vänder sig Jesus till sina tolv närmaste efterföljare och säger ”Inte vill väl också ni gå bort?”

Där kommer Petrus svar.

”Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds helige” (Evangeliet enligt Johannes, kapitel 6 vers 67-69)

Kort och gott. Till vem annars skulle jag gå? Det finns inget annat som håller. Genom kriser, motgångar, misslyckanden, håller Jesus. Varken familj, vänner eller materiella tillgångar kan hålla lika bra som han.

Petrus fortsättning: ”Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds helige” talar också om en sak som är viktig för mig och som jag, liksom Petrus, fått inse: Jesus är den som ger ett liv som varar för alltid, trots att jag en gång dör, mänskligt sett. Han är det som består när allt annat skiftar. Och här kan jag bara stämma in med Petrus: jag tror och förstår att Jesus är Guds helige, dvs. den som Gud har avskilt, utvalt att vara vägen till Gud själv, vår enda räddning i en värld fylld av mörker.

Till vem skulle jag gå?

Till vem går du?