Galgen
- Hörde du det där?
Vännen gav henne en oförstående blick.
- Vadå?
- Ljudet, svarade hon.
- Ljudet av hur mitt liv rasar samman.
- Jag trodde det bara var en hög galgar som rasade i golvet, sa vännen förstrött och fortsatte sitt omsorgfulla packande av flyttkartongen.
- Du kanske inte lyssnade tillräckligt, muttrade hon.
Ofrivilligt böjde hon sig ner och började samla ihop galgarna som några sekunder tidigare hade bestämt sig för att kasta sig ner i hennes flyttkaos. Bara den sjuhundratrettiofemte saken som gått fel just idag.
De fortsatte packa ner saker under tystnad. Hon la vad hon än kom åt i kartongerna och stängde dem med mängder av tejp när de var fyllda. Vännen gav henne några ogillande blickar för hennes slarvighet och även några kommentarer, till hälften skämt till hälften allvar, om saken i fråga. Deras vänskap tålde det. På samma sätt som de kunde fortsätta packa med bara några enstaka ordutbyten här och där den kommande timmen. Ingen av dem kände sig obekväm, de kände varandra väl. Eller det var i alla fall vad de båda trodde.
Medan de tog en fikapaus sa hon plötsligt mitt ut i tystnaden:
- Men du förstår inte!
- Verkligen inte, eftersom jag inte vet vad det är du pratar om, svarade vännen med sin vanliga ironiska saklighet.
- Kom ihåg när vi pratade om att alla inte tänker på precis samma sätt som du? So fill me in, så jag får veta vad det är jag inte förstår.
Själv var hon så inne i sin egen tankebana att hon inte ens ides ge vännen den vanliga ondskefulla blicken för dennes näsvishet. Istället funderade hon på hur hon skulle börja det hon ville ha sagt. Att sätta ord på sina tankar är alltid lite missvisande och oftast till besvikelse, men ibland kan man få nya insikter när man säger vad man tänker högt.
- Jo men se dig omkring, sa hon. Den här lägenheten skulle lika gärna kunna vara mitt inre.
Vännen började se var detta samtal skulle kunna hamna.
- Kaos? föreslog denne.
- Precis! sa hon entusiastiskt.
- Jag vet inte vart jag ska. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag gör med mitt liv. Jag vet ingenting. Och jag har en känsla av att allt går åt skogen dessutom. Du hörde ju själv förut.
- Du menar galgarna?...
- Ja.
Precis där jag är
Okej. Idag är det en text som har gått och malt runt i mitt huvud, så nu får vi se om jag lyckas med det där magiska som skrivande har att göra med och faktiskt sätta ord på mina tankar.
När jag började mitt bibelskoleår för sisådär 13 månader sedan gick jag in med vetskapen om att man inte blir en färdig lärjunge eller superkristen på ett år, om ens någonsin. Även om detta var något jag intellektuellt och logiskt sett visste så var jag ändå utan insikten om detta och trodde väl ändå någonstans och på något vis att ”om ett år” så skulle jag vara en fullfjädrad efterföljare och då skulle minsann Jesus kunna använda mig för att rädda världen (typ).
När det var dags för mig att åka hem för första gången under året kände jag mig så fullproppad med ny information att jag bara ville hem och dela med mig av allt med allt och alla som jag mötte. På ett sätt kände jag mig redo, men ändå långt därifrån, redan då. Det hade då gått tre veckor.
Hursomhelst åkte jag hem full av förväntan och hade en helt fantastisk helg. När jag var på väg tillbaka till Aneby på söndagen fick jag även väldigt tydligt uppleva hur Gud ändå använde lilla ovetandes, ofärdiga Ida för sitt syfte när jag fick äran att bjuda en drogpåverkad man på ett mål mat i Mjölby.
Detta var lite av en väckarklocka för mig (även om jag flera gånger sen dess omedvetet har tryckt på snoooze-knappen i frågan). Insikten om att Gud kan och vill och faktiskt använder mig där jag är som jag är, oavsett hur och var jag är. Det är Gud som gör det möjligt, inte jag.
Så nu då, ett år senare, spenderar jag min tid med det mycket värdefulla syftet att försöka lista ut vad jag vill göra med mitt liv. Vi är nog ganska många som håller på med denna aktivitet kan jag tro. Somliga av oss har dock, tillskillnad från mig, arbete under tiden.
Jag tror att denna aktivitet lätt blir till en fälla för oss i vår vardag. För vi som gillar att leva i nuet skjuter upp alla måsten och mål till ett obestämt ”senare”, en framtid som vi egentligen inte vet något om. Mina tankebanor går mer eller mindre medvetet i den banan, att när jag väl blir något då ska jag minsann tjäna Gud mer, ge mer i kollekten, ha en ordentlig PA, eller vad det nu kan vara.
Förvisso är det inget farligt i att ha en vilja att göra mer, men ibland kan liksom målet pacificera oss. På ett sätt är vi rädda att nå dit vi vill, samtidigt som vi pratar så mycket om ”senare” och ”sen” att vi glömmer bort att lägga energi i nuet. Jag lägger för mycket fokus på vad jag ska bli istället för att använda mig av den jag redan är.
Som efterföljare går vi på livets väg och stegen som vi tar idag spelar roll för vår färd mot vägens slut, även om vi just nu är långt ifrån den.
En viktig sak att tänka på tror jag är att oavsett vart vi är på väg, så måste vi utgå från var vi är just nu.
Godnatt
