De senaste dagarna har jag gråtit en hel del, i alla fall mer än jag brukar och mestadels utan anledning. Det kanske är lite intimt att erkänna det men så är det. Min ursäkt är PMS, förstår nästan hur mamma mena när hon för ett par veckor sedan berättade att hon blev rörd av en bild på två ekorra, utan synbar anledning. Bara allmänt extra lättrörd. Hormoner.
På vardagsförmiddagarna har jag numera tagit det som en vana att kolla när kanal 5 visar gamla repriser av tv-serien Sjunde Himmlen. Jag har gillat serien länge och har sett flera avsnitt både två och tre gånger men jag är fortfarande fäst vid Prästfamiljen med många barn och oändligt många utmaningar.
I ett av avsnitten som visades denna vecka omkommer en vän till Lucy ,ett av barnen, i en bilolycka och vännens syster skadas svårt. Lucy blir helt förtvivlad och tar på sig skulden för olyckan fastän det självklart inte var hennes fel. Och även om jag sett avsnittet förut, om än för ett par år sedan, satt jag nu där och grät åt hennes förtvivlan och sorgen över att en ung människa, fastän påhittad, hade dött.
En sak jag bör påpeka är att jag har alltid haft svårt för att gråta till tv-serier och filmer. Var stolt när jag som elvaåring inte grät till titanic liksom! Enda gången jag gråter är vid bröllop, då är jag alltid extra blödig.
Jag vill inte minnas att jag grät till just detta avsnittet senast jag såg det, men saker är lite annorlunda nu. För snart nio månader sedan avled en ung person, som jag trots allt inte kände speciellt väl, men som var väldigt god och som påverkade mitt liv mycket när jag var i yngre tonåren. Hon hade varit sjuk i flera år och kanske var att tillslut få vila en lättnad för henne. Jag gick på hennes begravning liksom över 100 andra personer. Det var förkrossande att se den smärtan som hennes man var i, och som kristen har jag många gånger bett om tillfrisknanden och undrat varför det är så här, varför Gud låter sånt här ske, varför hon ändå dog i slutändan.
De senaste åren har flera personer i min närhet drabbats hårt av sjukdom. En avled nu i höstas, en har haft cancer, en har haft hjärntumör och en lider med kronisk smärta. Det fanns en period när jag faktriskt mådde dåligt, skämdes, för att jag mådde bra och var frisk, när alla de här fantastiska personerna har fått gått igenom, fortfarande går igenom, all denna smärta och sjukdom. Att jag ens tänkte så är absurt och rentav själviskt, men jag visste inte vad jag skulle göra och vad jag skulle tro.
I avsnittet hamnar Lucy tillslut i en stödgrupp med andra unga människor som även de förlorat någon de älskar. De diskuterar vad folk har sagt till dem som inte har hjälpt dem igenom sorgen och där hamnar orden 'det var meningen' på top tre listan.
Vi människor verkar vilja tro att allt har en mening, speciellt när vi verkligen inte förstår vad meningen är. 'Det var inte meningen' är nog en ganska vanligt förekommande fras vad gäller bortförklaringar om något gått fel. Som om vi människor själva bestämmer över vads som händer i världen, som om vi har något att säga till om vad utgången för alla våra handlingar blir. Men det är just det som 'det var inte meningen' visar att vi inte har, vi har inte alltid, kanske tillochmed aldrig, kontroll över konsekvenserna av vårt sätt att handla även om vi ibland önskar att det var så.
Jag som tror på Gud, som tror att det finns en kraft som faktiskt kan påverka den här världen vill ändå tro att saker händer av en anledning, att allt har en mening. Att jag vill tro det innebär tyvärr dock inte alltid att jag tror det. Men jag vill ändå fortsätta tro detta för annars, om jag ska vara ärlig, så vore livet ganska så meningslöst.
Att vandra är att gå, att förflytta sig, att rent fysiskt ta steg. En vandring är en förändring i tillvaron men det talar också om att det är en pågående förändring, inte en avslutad. Det är att både röra sig från någonting och att röra sig mot någonting. Ofta är det också att passera saker och ändå gå vidare, fortsätta gå.
För att vandra krävs inte en väg, det krävs mark. Det måste finnas något att stöta och stödja fötterna mot. Ett motstånd eller ett hjälpmedel- eller båda- varierande under vandringens gång. Marken kan ha en tydlig väg eller en tillsynes tydlig väg fast med dolda fallgropar. Marken kan vara mjuk, hårt, kantig, hal och alltid alltid så är den livspåverkande, kanske rent av livsfarlig.
Oavsett hur marken ser ut så påverkas vandringen av vädret och omgivningen och det är de som bestämmer hur marken uppfattas. När det regnar, är dimma eller sol så inte bara uppfattas marken olika, den påverkas även av olika faktorer. Att vandra är svårare om man är ensam i lervälling och spöregn.
Att vandra är att gå, att förflytta sig, att rent fysiskt ta steg. En vandring är en förändring i tillvaron men det talar också om att det är pågående förändring, inte en avslutad. Det är att både röra sig ifrån någonting och att röra sig mot någonting. Ofta är det också att passera saker och ändå gå vidare, fortsätta gå.
För att vandra krävs inte en väg, det krävs mark. Det måste finnas något att stöta och stödja fötterna mot. Ett motstånd eller ett hjälpmedel, eller både varierande under vandringens gång. Marken kan ha en tydlig väg eller en tillsynes tydlig väg fast med dolda fallgropar. Marken kan vara mjuk, hårt, kantig, hal och alltid alltid så är den livspåverkande, kanske rent av livsfarlig.
Oavsett hur marken ser ut påverkas vandringen av vädret och omgivningen och det är de som bestämmer hur marken uppfattas. När det regnar, är dimma eller sol så inte bara uppfattas marken olika, den påverkas även av olika faktorer. Att vandra är svårare om man är ensam i lervälling och spöregn.
Att passera, att gå målmedvetet, att vandra utan mål. Är mellanmålet målet? Eller är vandringen i sig målet? Ska man sikta mot stjärnorna och hamna i trädtoppen? Bestiga ett berg bara för att komma ner för en kulle?
Att vandra är att vara på väg. Fast någon gång måste man stanna. Eller?
