Betygshets
Ni som känner mig vet att jag har bra betyg. Att jag MÅSTE ha bra betyg. För mig är det verkligen viktigt, fastän jag knappt vet varför. De som inte känner mig så väl har säkert fått uppfattningen om att jag är värsta plugghästen som inte gör något annat än studera på min fritid. Det finns säkerligen de som både skulle ett och annat ögonbryn och tycka jag var jobbig när de hör att jag höll på o bryta ihop pga av 'bara' VG i matte. På något sätt ska jag försöka rättfärdiga mitt beteende.
Jag börjar med den klassiska ursäkten - mina föräldrar. De hade fyror och femmor i det mesta på grundskolan och så var det även för mig. Under hela grundskolan var de flesta ämnen lätta och i många fall också roliga att lära sig. Även om jag sista terminen i nian fick jobba arslet av mig och för att höja mig i 8 ämnen. Jag har mött människor som haft svårt att respektera att jag har så oförskämt lätt att komma ihåg saker. Bara för att inte dem är så. Det är först nu på gymnasiet som jag faktiskt behövt lära mig en studieteknik och jag har oxå först nu fått en förståelse för hur de som inte har lika lätt som jag för att lära sig har det. Jag är heller inte bäst i klassen på det mesta längre, vi har flera högpresterande elever i klassen. Ändå måste jag fortfarande vara bäst.
Om jag någon gång läser vidare efter studenten, så spelar det ingen roll om jag fick G,VG eller MVG i kursen som ingår i behörighetskraven. Så egentligen borde jag kanske bara borde satsa på G i alla ämnen. MEN. Även snittbetyget spelar roll i intagning vid högskolor och universitet. Ett snitt som dras på ALLA kurser jag läser under gymnasiet, vill säga. Detta gör att jag hetsar för ett snitt över 19, alltså i princip MVG i alla ämnen. Men vad ska jag med dem till? Jag tänker inte bli läkare, jag vill inte ens jobba inom vården. Varför driver jag egentligen mig själv till vansinne för något som om tjugo år kanske inte har haft någon större inverkan på mitt liv? Men jag vill ändå ha alla möjligheter att göra vadsomhelst efter studenten. Jag vet bara inte vad.
Vilket betyg jag får i en kurs spelar ingen roll så länge jag förstår lärarens resonemang och jag vet att jag inte kunde ha gjort mer för att nå ett högre resultat, då är jag tillfreds med mig själv. Men ofta har det hänt att jag legat på gränsen. Att läraren 'bara' kräver det där lilla extra för att kunna sätta ett mvg på mig. Det är besvikelsen över att veta att jag egentligen kunde ha gjort mer, men att jag har prioriterat livet före.
Jag kan bara hoppas att jag om tjugo år ser tillbaka på mitt liv och är nöjd över vad jag åstadkom i gymnasiet. Att jag då har kunnat rättfärdigat min envishet att ge 110%, och vara tacksam över att jag gjorde det.
