Frankfurt
i skrivande stund sitter jag på hotellet i Eschborn, ett par kilometer utanför Frankfurt am Main i västra delen av Tyskland. Här ska jag nu bo från igår kväll tills fredag morgon då jag och pappa flyger hem till Svearike igen på eftermiddagen.
Hur har jag då hamnat här?
Jo pappa jobbar med ett internationellt projekt och är it-ansvarig för de projektet i Sverige. Den här veckan ska han och hans kollega L gå på kurs i Frankfurt. L är ensamstående mor till en mycket livlig femåring och brukar ta med sin stackars 77åriga mor som barnvakt på resorna världen över. Så denna gång Lyckades pappa övertala jobbet att betala både min och L:s mammas biljett så att vi tillsammans kan vakta barnet. Mormoderns uppgift är att vaka över oss och lotsa oss igenom detta tysktalande land (hon är född i tyskland) och min uppgift är helt enkelt att köra slut på ungen.
Så i fredagsmorse styrde jag och min far bilen (min fina opel) mot Göteborg där vi skulle möta upp L med barn o mor vid färjan så att vi kunde åka med en bil genom tyskland och så att de kan påbörja sin semester där när kursen är slut. Bilen parkerades således på grusplanen utanför min morbror kollektiv. väldigt centralt och väldigt gratis (Tack!). Natten spenderades sedan på färjan mellan göteborg och kiel och klockan nio anlände vi i tyskland.
Mormordern lämnade vi av hos en släkting som fyllde år och sedan fortsatte vi vår färd en biltur på 6-8 timmar genom Tyskland. 5åringen var jätteduktigt hela resan, mycket bättre än när vi för ett par månader sedan bilade mellan Örebro och Malmö. Måste säga att jag älskar Autobahn, speciellt det där med 'drive unlimited'. Vi missade alltså allt vad bröllop hette men som tur är finns svtplay och jag har kollat det väsentliga där. På tysktv hade de haft såkallad 'sweden-day' och innan bröllopet hade de då självklart sänt ett 3timmar 'best of ABBA' program.
Natten mellan lördag och söndag sov vi hos pappas Tyska kollega Ingo med fru. De är jättetrevliga och bor i ett radhus med fem (!) våningar. Allt var väl utom att de hade katter. Jag blev ganska snorig men jag lever än.
Igår så gick vi på sight-seeing i frankfurt och åkte upp i Main tower. Sådär 210 meter upp i luften får jag plötsligt syn på ett häagen dasz café och jag trodde att jag befann mig i himlen. Det SKA jag besöka innan vi åker hem, kanske imorgon om jag har tur.
Idag har jag, mormordern och femåringen via diverse kollektiva tansportmedel besökt en djurpark i utkanten av Frankfurt. De stackars djuren hade inte mycket gräs att röra sig på men barnet var glad iallafall. Måste säga att även om mormodern är den som kan språket så var jag den som lotsade oss genom U-bahns och S-bahns fram till zoo:t. Hon e lite gammal och förvirrad och jag vet hur man läser en karta.
Nu ska pappa få jobba lite och jag ska ta ett bad.
Guten Natch
(ps. tror jag e hög på hormoner , ser bara söta killar överallt.ds)
Betygshets
Ni som känner mig vet att jag har bra betyg. Att jag MÅSTE ha bra betyg. För mig är det verkligen viktigt, fastän jag knappt vet varför. De som inte känner mig så väl har säkert fått uppfattningen om att jag är värsta plugghästen som inte gör något annat än studera på min fritid. Det finns säkerligen de som både skulle ett och annat ögonbryn och tycka jag var jobbig när de hör att jag höll på o bryta ihop pga av 'bara' VG i matte. På något sätt ska jag försöka rättfärdiga mitt beteende.
Jag börjar med den klassiska ursäkten - mina föräldrar. De hade fyror och femmor i det mesta på grundskolan och så var det även för mig. Under hela grundskolan var de flesta ämnen lätta och i många fall också roliga att lära sig. Även om jag sista terminen i nian fick jobba arslet av mig och för att höja mig i 8 ämnen. Jag har mött människor som haft svårt att respektera att jag har så oförskämt lätt att komma ihåg saker. Bara för att inte dem är så. Det är först nu på gymnasiet som jag faktiskt behövt lära mig en studieteknik och jag har oxå först nu fått en förståelse för hur de som inte har lika lätt som jag för att lära sig har det. Jag är heller inte bäst i klassen på det mesta längre, vi har flera högpresterande elever i klassen. Ändå måste jag fortfarande vara bäst.
Om jag någon gång läser vidare efter studenten, så spelar det ingen roll om jag fick G,VG eller MVG i kursen som ingår i behörighetskraven. Så egentligen borde jag kanske bara borde satsa på G i alla ämnen. MEN. Även snittbetyget spelar roll i intagning vid högskolor och universitet. Ett snitt som dras på ALLA kurser jag läser under gymnasiet, vill säga. Detta gör att jag hetsar för ett snitt över 19, alltså i princip MVG i alla ämnen. Men vad ska jag med dem till? Jag tänker inte bli läkare, jag vill inte ens jobba inom vården. Varför driver jag egentligen mig själv till vansinne för något som om tjugo år kanske inte har haft någon större inverkan på mitt liv? Men jag vill ändå ha alla möjligheter att göra vadsomhelst efter studenten. Jag vet bara inte vad.
Vilket betyg jag får i en kurs spelar ingen roll så länge jag förstår lärarens resonemang och jag vet att jag inte kunde ha gjort mer för att nå ett högre resultat, då är jag tillfreds med mig själv. Men ofta har det hänt att jag legat på gränsen. Att läraren 'bara' kräver det där lilla extra för att kunna sätta ett mvg på mig. Det är besvikelsen över att veta att jag egentligen kunde ha gjort mer, men att jag har prioriterat livet före.
Jag kan bara hoppas att jag om tjugo år ser tillbaka på mitt liv och är nöjd över vad jag åstadkom i gymnasiet. Att jag då har kunnat rättfärdigat min envishet att ge 110%, och vara tacksam över att jag gjorde det.
