Krönika: Vi kan inte göra mer än så
Och jag vill berätta för dig om Samuel. Samuel är ungdomspastor i en svensk småstad. Han gillar psalmer, gamla testamentet och volleyboll. Han var handledare åt mig och mitt team när jag under ett bibelskoleår gjorde praktik i hans församling. Fem veckor totalt. Jag mötte en man som i början verkade lite tråkig men som nu fått en betydligt större roll än tänkt. Åtminstone i mitt liv.
Fast vi är rätt olika som personer vann Samuel snart min respekt. En ledare som väljer att låta andra ta plats. Hur han tar det med ro att ungdomarna driver med hans gnälliga dialekt. Och så har vi hans blick. Speciellt när han undervisar ser jag i Samuels ögon att han verkligen brinner för det han pratar om. En sådan självklar passion kan jag själv bara drömma om att få.
Jag är inte rätt person att skriva minnesord om Samuel. De finns redan, skrivna av personer som hade honom som ledare, förebild och vän i åratal. Men under våren 2014 dog tre personer i min bekantskap, inom ett par veckor från varandra. Samuels död var den mest oväntade och ur världens perspektiv den mest tragiska. Han skulle fylla 30 i december.
Och jag funderar. Hur ska vi som människor hantera sådana här situationer? Vad kan vi göra när det som varken ska eller får hända, händer? Hur kan jag hedra minnet av en man jag kände i fem veckor? Kanske borde jag skickat mina kondoleanser till hans fru och lilla dotter. Eller åkt 20 mil till hans begravning.
Jag sände mina tankar, till alla de människor som Samuels liv berört djupare än mig. Men det jag minns starkast nu i efterhand var att jag kröp nära min pojkvän en kväll. Så nära som jag någonsin kunde komma. Och så viskade jag från djupet av mitt hjärta:
– Jag älskar dig och jag är så glad att du lever.
För att vara helt ärlig tror jag inte vi kan göra mer än så.
