Anteckningsblocket
Kanske inte så förvånande när man gillar att skriva iochförsig. Men de senaste dagarna har jag ändå gått runt och Ida-filosoferat över det här med mina anteckningsböcker.
Det är nämligen alltid så att när jag köper ett block så har jag någon typ av vision för det. Tillexempel att ”detta bock ska bara vara fyllt av böner/anteckningar om kyrkan” och så vidare. Och varje gång jag gör en sådan här vision tror jag ändå på något plan att det faktiskt ska bli så, så som jag tänkt. Det är lite som när man ger ett nyårslöfte, man tror verkligen att det ska gå och hur-svårt-kan-det-vara.
Hursomhelst så är det sällan eller aldrig som mina stackars block blir använda enbart för sitt syfte.
Oftast börjar det med att jag skriver något viktigt eller kladdar på sista sidan i blocket bara för att det fanns till hands just då. Men min tanke är fortfarande att jag bara eller huvudsakligen ska använda blocket till dess ursprungliga mål, det är ju därför jag skriver det där andra på sista sidan, i slutet, så det inte ska blandas ihop med det ”riktiga” innehållet.
Det hela brukar tillslut nå punkten där jag skrivit fler sidor med saker bakifrån i blocket än vad jag skrivit framifrån med det rätta innehållet och någonstans där brukar jag ge upp. Jag förlikar mig vid tanke att detta kommer att bli ännu en av mina anteckningsblock med blandat innehåll. Jag fyller i mitt block med allt möjligt både framifrån och bakifrån och tillslut lämnas några tomma blad någonstans mitt i alltihop och när de blir för svåra att hitta är det dags för ett nytt block.
För att vara ärlig älskar jag dess block. Hur irriterad jag än är på mig själv för att jag gjort dem så så finns det få saker som frambringar så många minnen som att bläddra i ett gammalt block. Vardagen. Livet. Det strömmar ifrån dessa blad. De andas och berättar.
Nå, den filosofiska biten av det hela då? jo jag tänker mig dessa anteckningsblock som en symbol för våra liv. Vi har ofta en tanke och vision med det vi gör, när vi börjar ett projekt i våra liv. Om vi inte trodde det alls var möjligt skulle vi väl aldrig påbörja några projekt tänker jag. Men precis som med blocken så blir det aldrig riktigt som vi tänkt oss. Det krånglar till sig, blir mer invecklat och vi blir irriterade och besvikna på oss själva för att ”det aldrig blir som det ska vara”. Vi undrar vad som gick fel.
Vi är ganska bra på att komma ihåg den där känslan av otillräcklighet. Det jag däremot tror att vi ofta glömmer är att se tillbaka på våra anteckningsblocksliv och minnas, skratta och undra ”vad tusan höll jag på med där?”. Vi går miste om att uppskatta livet för vad det är. Livet är inte våra ständiga lyckade projekt, vi är inga maskiner som bara gör och gör. Livet är smileysar i hörnen, de avrivna bladen, inhandlingslistorna, suddsmutsiga raderna. Men det är också våra anteckningar, eftersträvningar, drömmar och mål.
Vi får bara inte glömma bort att bläddra tillbaka ibland.
Onsdag 13 februari 2013
