När medlen helgar ändamålen
Hur fångar man den flyktiga tanken?
Den där som skulle bli en perfekt bok, en underbar låt eller en dikt som skulle komma att läsas på bröllop?
När blev livet så fullt av detaljer, orelevanta händelser, verklighet som hindrar oss från att ta vara på det som skulle kunna bli evighet.
Varför fortsätter jag lura mig själv, inbilla mig att saker är annorlunda, när jag är så medveten om att jag gör det.
Kanske för att jag då hoppas att allt skulle bli annorlunda
Att jag skulle vara annorlunda.
Kan man bli den man önskar att man vore genom att låtsats vara så?
Eller är det att leva i en lögn, en drömvärld, ett parallellt universum?
Först när verkligheten blir relevant
ska jag ta den till mig.
Och då kanske jag förstår
vad som är poängen
